Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1868, sida 2

far han inte. Han följer landsvägen ett stycke, så att man inte kan fatta några misstankar, och beger sig derefter på en omväg till vägen, som för till Mississippi; han väntar på oss en qvarts timmas väg härifrån, och bör nu redan vara på ort och ställe. Han har tagit litet mat med sig i vagnen, så att vi inte behöfva ta in någonstans. — Bra, min trogna Rosa, sade Alice, i det hon räckte negressen sin hand, — hur skulle det ha gått med mig utan dig och din bror? Men jag skall ej glömma let, Rosa — — — Ingen orsak till tack, svarade Rosa hastigt, — också vi vilja gerna bort härfrån, och glädja oss åt att få följa vår soda missus. Men redan i natt måste vi bort, såvida vår flykt skall lyckas. — Vi skola genast bryta upp, Rosa. — Inte genast, inte genast, svarade negressen med tillförsigt, — jag måste örst veta att ingen mera vakar och lurar på Oss. Vi måste vänta en half timma ill, och en halftimmas mera sömn är en älsignelse för lille mässa. Alice hade lutat sig öfver den slumande gossen. Mörkret hindrade henne wtt urskilja hans anletsdrag, men desto ippmärksammare lyssnade hon till hans indetag. — Min stackars Jjufva engel, hviskade won djupt rörd, medan Heta tårar rullade fver hennes kinder, — ett grymt öde siar bestämt, att äfven du måste som en nissdådare fly från din fars hus. Må Juds välsignelse följa dig, hans faderliga ga vaka öfver dig; må det gå mig huru om helst, jag är beredd på allt! — (Forts.)