Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1868, sida 2

hade den trogna tjenarinnan smugit sig bort för att fullgöra de uppdrag hon erhållit. Timmar hade derefter förflutit, nattlig tystnad hade sänkt sig öfver skog och däld, utan att Rosa hade återkommit. Alice satt nära fönstret, bredvid sitt slumrande barns lilla säng, och hennes tårfyllda blickar voro längtansfullt riktade mot de norra stjernorna. Hennes tankar dröjde der, hvarest hon hoppades åter finna ro och frid, och hon var så försjunken i sina sorgliga betraktelser, att hon ej märkte att dörren öppnades och att Rosa nalkades henne nästan ljudlöst. Först då negressen hviskande tilltalade henne, spratt hon till och frågade henne om utgången af hennes sändning. — Inga goda underrättelser, min söta missus, svaråde Rosa, sedan hon några ögonblick lyssnat till den slumrande gossens andetag; jag är rädd att vi måste väcka lille massa. — Väcka, säger du, Rosa? — Jå, väcka, söta missus, för jag tror att vi måste ge oss af i nätt. — Så snart? Jag sade dig likväl; att jag först måste vidtaga några förberedelser. — Det är inte merå möjligt, goda missus, svarade Rosa bestämdt, — för redan i morgon vore det för sent att fly. Jag ville komma förr och säga missus detta, men ladies misstro mig och bevaka alla mina steg. Jag måste vänta tills de gått och lagt sig. De rysliga ladies äro mycket onda på min goda missus och tänka hindra, att Lon går bort och vårdar den gode massa. — Hur vet du det? — Jag har hört det med mina egna