fara, och handelsdagen, hvars betydelse ligger i föreningen af alla tyska handelsplatser, var nära att få en svår stöt. Det lyckades pressen med dess energiska inverkan att lösa dissonansen: utskottet afgaf tilltredsställande förklaringar öfver förebråelsen, hvarpå Östersjöstäderna patriotiskt bringade sin ömtålighet till offer åt den gemensamma saken och med glädje tillkännagåfvo sitt återinträde i föreningen, Afven Sydtyskland ville ånyo visa den knappt lugnade antipatien mot Nordtyskland, isynnerhet som Österrikes befryndade tyskar, at lätt förklarliga skäl, beslutat att hålla sig aflägsne trån handelsdagen. Intresset gaf emellertid äfven denna gång utslaget i Sydtyskland, och sålunda sågo vi Tysklands handel så fullständigt som möjligt representerad af delegerade från öfver 150 handelsplatser och fabriksorter. Förhandlingarne, som pågingo i fyra dagar, visade, att handelsdagen är väl medveten om den uppgift, som den efter år 1866 under Tysklands nya förhållanden har att fylla. Handelsdagen har blifvit den oumbärliga grundvalen för tullparlamentet; den har att autentiskt visa denna, nödvändigtvis mera af politiska än af sakkunniga elementer bestående, solkrepresentation, i hvilken riktning handelns och industriens intressen röra sig. Tullparlamentet, och hvem som eljest har att tala ett afgörande ord i ekonomiska frågor, lärer visserligen ej alltid kunna fästa afseende vid handelsdagens, blott från en ensidig synpunkt afgifna, votum, och ett omedelbart inflytande på lagstiftningen torde ej kunna inrymmas åt detta votum; men det material, som handelsdagen vid sina rådplägningar anbefaller lagstiftaren till beaktande, är i hvarje fall af det högsta värde. De fyra vigtigaste föremål, som sysselsatte handelsdagen, voro mynt-, socker-, jernoch jernvägstrafiks-frågorna. Resultatet af öfverläggningarne i myntfrågan måste förekomma öfverraskande. Stort är behofvet att i Tyskland införa enhet i myntsystemet. Men att handelsdagen med alla röster mot en skulle uttala sig för en plötslig öfvergång till guldmyntfoten ensamt, såsom fallet blef, hade ej väntats från någon sida. De närmare omständigheterna göra detta beslut ännu mera öfverrarkande. Berlin, Tysklands vigtigaste penningplats, hade pläderat för den rena silfvermyntfoten — det hade fästat uppmärksamheten vid de ofantliga förluster, som öfvergången, till guldmyntfoten skulle föra med sig, förluster, hvilka ej äro för högt beräknade med 30 å 50 millioner thaler; det hade hänvisat till de svåra olägenheter och de förvecklingar af otaliga rättsförhållanden, hvilka måste bli en följd utaf tvångsinförandet af en ny myntfot — men det hade stannat ensamt med sin omröstning. Ännu mera. Det fanns ett förmedlingsförslag, som inrymde företrädet åt guldmyntfoten, men ej ville införa den genom dekret och tvång, utan, genom ettltemporärt oafhängigt bestående af begge myntfötterna vid sidan af hvarandra, ville bereda guldmyntfoten tillfälle att göra åsig gällande i. den större handelsförbindelsen, i kapitalförbindelsen, i de offentliga finansernas fordringar och prestationer, tillsdess öfvergången till guldmyntfoten ensamt blefve möjlig. Till och med detta uppenbarligen motiverade förslag fann endast 37 röster till sin förmån. Deremot ha 67 röster mot 46 uttalat sig för ett införande uteslutande af guldmyntfoten. Vid densamma skall decimalsystemet konseqvent genomföras och ett guldfemfrancstycket noga likastående mynt bilda räkneoch värdeenheten, men en delning af detta mynt i 100 skillingar ega rum. Handelsdagen önskar, att denna väldiga förändring må träda i kraft med den 1 Januari 1872, samtidigt med vigtoch måttenheten. Handelsdagen vill således öfver Tyskland samka de oöfverskådliga följderna af ett vågstycke, om hvars lyckande och gagnelighet vi ännu ingalunda äro säkra. Om man betänker, att Tyskland ärlyckligt nog att ega ganska mycket myntadt silfver, vidare, att den stora penningeomsättningen med utlandet nästan regelbundet förmedlas genom vexlar, och att således vid denna vigtiga fråga hänsynen till några redan med guldmyntfot försedda grannstater ej behöfver vara bestämmande, så måste man söka serskilda skäl för handelsdagens votum. Nåväl, detta votum har följt en så kallad auktoritet, den lärde d:r Soetbeer från Hamburg, som äxr een ifrig försvarare af guldmyntfoten. Han säger, att den som vill ändamålet — myntenheten — måste äfven vilja medlen och ej sky en förlust af 50 millioner! Vidare fattåde man beslutet med serskildt afseende på Sydtyskland. En föregående handelsdag hade