Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1868, sida 2

ljufva leendet, som förlänat henne ett så obeskrifligt behag, uttryckte hennes drag det djupaste själslidande, hvilket emellgrtid ingaf det innerligaste deltagande. ÄÅfven hon var helt enkelt klädd, men hennes svarta klädning satt så väl och var så prydlig, att det mest kritiska öga ej kunde hafva haft något att anmärka rörande hennes drägt. Då Alice hade stängt dörren bakom sig, stannade hon. Hennes blickar öfverslögo med ett på en gång oroligt och trotsigt uttryck de närvarande, och ett drag af förakt krusade hennes läppar, då hon varseblef att man med den mest utsökta elakhet ej skänkte henne någon uppmärksamhet. Hon dröjde blott några sekunder; men derefter nalkades hon kaminen, och i det hon tillkämpade sig en lugn hållning, sade hon till den äldre damen i gungstolen: — Ni har varit så god och låtit kalla mig, miss Houler; får jag fråga hvad som förskaffat mig denna ära? Miss Houler hostade och fortfor att läsa sin tidning; äfven de yngre damerna tycktes anse det öfverflödigt att taga någon notis om sin svägerska. Harmen öfver denna välbetänkta förödmjukelse dref blodet till Alices kinder; men hon förstod att beherrska sig. — Rosa har kanske hört miste; jag ber om ursäkt att jag. stört, sade hon, medan hennes ögon fuktades, och derefter vände hon sig om för att aflägsna sig. (Forts.)