Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1868, sida 2

fruarnes, ty den bestod af en dominolik puderskjorta af rödt siden, som bar omisskänneliga spår af långvarigt bruk. På hennes knän lågo flera sammanskrynklade tidningar, och ur sidenvecken framstucko tvenne märkvärdigt smala armar, hvilka vid armbågarne bildade ovanligt spetsiga vinklar och uppburo ett af dessa ofantliga dagblad, som, då de äro utvecklade, erinra om en kustfarares segel. Hennes under de rynkade ögonbrynen dolda ögon voro skarpt riktade på de tryckta raderna, och af det sätt, hvarpå hon sammanpressade sina tunna läppar och kramade papperet med sina darrande händer, kunde man märka huru djupt de sista nyheterna berörde henne. — O, tusen förbannelser öfver den skurken Sherman, som man hedrar med namnet general! mumlade hon med sammanbitna tänder, — alla afgrundens qval öfver denne banditchef, som vågar att med sina horder intränga bland söderns städer och bygder! Men skam öfver våra soldater och härförare, hvilka äro så dumma och fega, att de ej hänga denne Sherman och hans slödder. Den ridderliga andan har slocknat hos våra män, och det blir nödvändigt att qvinnorna ställa sig bredvid dem, för att med piskrapp drifva dem i elden och visa dem hur man dör för en rättvis sak. Härvid tystnade hon, ty hon hörde att dörren öppnades; men emedan hon förmodade att den inträdande var Alice, blickade hon oafvändt på sin tidning. Det var i sjelfva verket Alice, den sköna, brunlockiga Alice med de uttrycksfulla, mörka ögonen. Men hennes hulda ansigte var afmagradt, och i stället för det forna,