Göteborg den ( 6 November. Den 4 November var en för Nordamerikas Förenta Stater betydelsefull dag, emotsedd med hoppfull eller ängslig spänning af de millioner, som bygga och bo öfver det ofantliga landets yta. Frågan, sedd i stort, gällde, om den seger, som nordstaternas folk efter ett fyraårigt krigs förfärliga ansträngningar tillkämpade frihetens och mensklighetens sak, skulle omintetgöras eller få bära frukt för kommande slägten. Frågan, betraktad ur den närmaste framtidens synpunkt, gällde, om de för landets inre förkofran, för dess andliga och materiella framåtskridande så förderfliga slitningar, som under nära fyra års tid herrskat emellan den lagstiftande och verkställande magten, skulle upphöra eller icke, och om de samhällsgrundsatser, som genom det segrande partiet blifvit införlifvade med landets författning, skulle få tillfälle att lugnt rotfästa sig eller ej. Slutligen hade frågan äfven en finansieltmoralisk sida. Det med söderns öfvervunna slafegare sympatiserande partiet, de s. k. demokraterna, hade uppställt en punkt i sitt program, enligt hvilken den statsskuld, hvilken republiken under kriget åsamkade sig, skulle endast nominelt betalas till sitt fulla belopp. Landets anseende och ära var äfven i denna punkt hotad af dem, som gjort Seymour till presidentkandidat. Mot Seymour stod Grant som republikanernas man. Bland de flere fältherrar, hvilkas namn äro omgifna af krigisk ära, hade republikanerna utvalt honom, icke derför att han var den, som stormade och intog Richmond, icke derför att det var inför honom rebellionens bästa armå och yppersta general slutligen måste sträcka vapen, utan derför att han är en man af jernfast karakter och omutlig heder, i hvars lugna, men djupa frisinne och flärdlösa väsen folket ser den gamla andan från Washingtons och Franklins dagar trognast återspeglad, De kongressval, som egde rum i Oktober månad, och serskildt valen i ,,nyckelstaten Pennsylvanien, gjorde redan sannolikt, att republikanerna skulle vinna den afgörande valstriden d. 4 November. Med full visshet kunde man dock icke förutsäga det; än mindre kunde man gissa, huru stor majoriteten för den segrande kandidaten skulle blifva. Tack vare åce atlantiska kabeln visste emellertid Europa redan om oftermiddagen af valdagen, innan ännu alla rösterna från de olika staterna voro afgima, act Grants val var betryggadt, och följande dag, den 5 dennes, emottogo och delgåfvo vi våra läsare underrättelsen, att 25 stater med 206 valmän uttalat sig för general Grant, medan 8 stater med 88 valmän röstat för Seympur. UTre f. d. slafstater hafva icke kunnat deltaga i presidentvalet, emedan de ännu icke underkastat sig de vilkor författningen föreskrifver för utöfvandet af denna rätt. Men äfven om dessa stater hade deltagit i omröstningen och gifvit Seymour sina vota, skulle tokk den republikanska majoriteten blifvit ungefär två tredjedelar mot en tredjedel, . Till förklaring af ofvanstående siffror torde vi få påminna derom, att nordamerikanska staternas högste magistratsperson icke väljes direkte af folkets massa, utan af elektorskorporationer, hvilka i hvarje enskild förbundsstat bestå af lika månr ga ledamöter som staten skickar senatorer och representanter till unionskongressen. Dessa korporationer samlas på en och samma dag öfver hela riket och rösta med slutna sedlar. Från hvarje sådant