MATS LeTeLeeDULLII Göteborg den 5 November. I vårt kära fädernesland, der riksdagsmannavalen pläga försiggå så stillsamt, torde man hafva svårt att göra sig en riktig föreställning, om den spänning i sinnena, som råder bland våra anglosaxiska stamförvandter, engelsmännen och amerikanarne, med anledning af parlamentsoch kongressvalen. Här hos oss hör det icke till ovanligheten, att personer, som under årets öfriga dagar nitälska för de allmänna angelägenheterna, finna det på valdagen alltför påkostande att vandra upp till rådstugan för att aflemna sin röstsedel. I Amerika och England är den politiska luften laddad med alltför mycket ozon för att medgifva en sådan tröghet i medborgareblodet. För att nu icke tala om den transatlantiska republiken, der valrörelsen framträder i så jettestora former, att en ovan och nervös betraktare deraf kan erfara samma beklämning som vid anblicken af en strid mellan väldiga naturkrafter, pågår nu i Storbrittanien en tillrustning för parlamentsvalen, som, hvad angår dess utsträckning och ifvern, hvarmed den bedrifves, aldrig haft sin motsvarighet derstädes, icke ens år 1834. De stora dagliga tidningarnes spalter äro uppfyllda med underrättelser om , entusiastiska och stundom rätt stormiga möten, som hållas allestädes i det förenade konungariket af de liberala och konservativa partierna. Gladstone och Bright, framstegspartiets främste män, hafva gjort rundresor genom valdistrikten och hållit tal, som genljudit öfver hela landet. De hundratusentals valmän, hvilka den nya reformbillen gifvit rösträtt, hafva skyndat att låta inregistrera sig på vallistorna. Nya parlamentskandidater hafva uppdykt som svampar. Partierna hafva gifvit sig en fastare organisation än någonsin. Valmanifesten från ömse sidor skildra den förestående striden som afgörande för Englands framtid. Sjelfva predikostolarne hafva förvandlats till politiska tribuner. Ännu kan ingen med visshet förutsäga valens utgång. Det antagande ligger nära till hands, att den liberala riktningen inom politiken måste erhållit en ofantlig förstärkning genom den massa af burgna och redbara arbetare, som nu ega rösträtt, enär arbetsklassens framtid är solidariskt förbunden med de liberala grundsatserna. Antagandet är också riktigt, hvad en stor mängd valdistrikter, särdeles stadsdistrikterna, angår. Men landsbygden eger proportionsvis ännu ett öfvervägande stort antal parlamentsplatser att besätta, och på landsbygden utgör den gamla tory-konservatismen en imponerande magt. Denna magt har väl å ena sidan blifvit undergräfd, alltefter som upplysningen gjort intrång på det fordna oskyldighetstillståndet, men har å andra sidan blifvit betydligt förstärkt derigenom, att jordegendomen under de sistförflutna årtiondena i en mån, som väcker häpnad, samlat sig i händerna på ett inskränkt antal aristokratiska familjer. Den förr talrika klassen af sjelfständige mindre jordbrukare, som utgjorde engelska frihetens starka värn, har nästan försvunnit, och de konservative squirerna rycka nu till valurnan i spetsen för talrika skaror beroende arrendatorer, som hafva att välja emellan att få sina arrenden uppsagda eller att rösta enligt nådig herrns önskan. Men det är icke ensamt denna ansenliga magt, som gifver torypartiet mod och hopp om seger. Sjelfva den stora genomgripande fråga, som i främsta rummet föreligger nästa parlament att lösa — frågan om irländska statskyrkans upphäfvande — är sådan, att partiet kan vänta understöd af de kortsynte inom den protestantiska och annars med frisinnade instinkter begåfvade folkmassan. Tories rycka nu i fält med det i folkets öra välklingande stridsropet: ingen papism (,no popery)! Detta är en stor humbug, det är sannt. Torypartiet har hitintills haft sitt förnämsta andliga ryggstöd just i den puseyitiska och katoliserande delen af högkyrkans presterskap, som oupphörligt förstärker papismen med nya affällingar — så har just i dessa dagar en mycket framstående högkyrklig notabilitet, rev. Pye, svärson till biskopen i Oxford, gått öfver till den allena saliggörande kyrkan. Lorypartiets unga telningar uppfostras just vid dessa gammaldags högkyrkliga universiteter, från hvilka alla de helgontillbed1 1 2 3 11 rt