Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1868, sida 1

lagen få träffa sin utanför staden boende väninra, och ehuru hon aldrig återsåg den vilde, behornade fridstöraren, fruktade hon nonom likväl så mycket, att hon ej en enda gång försummade att underrätta Ludlow om sin tilltänkta utflygt samt utbedja sig hans beskydd. Båda voro dervid mycket muntra samt hade så mycket att berätta hvarandra, att man kunde hafva skrifvit hela böcker derom, och folket började undra öfver att de ej slutligen saknade samtalsämnen. Ingen tänkte något ondt om dem, ty båda voro ju nästan barn; man gladdes tvärtom it det vackra paret och menade, att det väl kunde blifva allvar af saken, om de vore några år äldre. Ehuru den brunlockiga Alice hitintills hade trott att hon aldrig kunde blifva lyckligare, så insåg hon likväl, efter sin bekantskap med Ludlow, att hon dervid hängifvit sig åt ett oförlåtligt misstag. Ty hvad voro de barnsliga lekarne mot de allvarliga samtal hon hade med Ludlow, hvad voro hennes goda lärarinnors kärleksfulla förmaningar mot Ludlows innerliga böner: Att icke låta honom vänta för länge vid trädgårdsporten? De barnsliga lekarnes period tycktes plötsligt ligga oändligt långt bakom henne och likasom förqväfda af det sköna närvarande, och hon öfvertygade sig lätt, att man äfven utan pedagogiskt inflytande kan lära sig mycket skönt och nyttigt, ja, till och med saker, som man ej fär lära i skolan. Dag efter dag blef hon insigtsfullare och klokare, ty hon öfverraskades ej, då hon slutligen utbytte bekännelsen om en evig kärlek och tro med Ludlow samt gaf honom det fasta löftet att blifva