Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 november 1868, sida 2

—— —— — ————— Alice lofvade att noga öfverväga allt; och emedan de nu befunno sig endast några få bus ifrån pensionen, så skiljdes de åt. De skiljdes som goda vänner, obekymrade om att de förbigående betraktade dem med välbehag. Hvad brydde de sig om de förbigående? Mellan dem fanns ju intet, som ej hela verlden kunde veta, intet, hvilket de kunde önska berara som en hemlighet. Den vackra Alice, med de mörka ögonen och det kastanjebruna håret, var mycket lycklig, så lycklig att hon tyckte sitt bjerta nära att sprängas. Hennes täcka arsigte strålade af förtjusning, då hon skildrade sitt sammanträffande med den rasande tjuren och tillade, att hon hade varit nog barnslig att känna fruktan och sin ångest tillåtit en fremmande man att yfta sig öfver trädgårdsstaketet, hvarvid non förlorade sin vackra schal. Med konisk ifver beskref hon huru tjuren, annars let godmodigaste djur i verlden, hade fått hennes schal som slöja öfver sina horn och lerefter trafvat sin väg, förföljd af hunlarne. Hon lofvade till och med, att hon udrig åter skulle låta bringa sig ur sattingen genom dylika obetydliga tillfälligeter, och att hon redan i morgon ville så ut till sin väninna, för att erfarå hvad om blifvit af hennes schal. Så många bevis på mod belönades naurligtvis med beröm af alla, men man tilade dock en välment varning mot öfverlåd, emedan man icke kunde veta, om en jurs sinnelag alltid motsvarade hans godnodiga yttre. : (Forts.)