Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 november 1868, sida 2

— Det vore visserligen den bästa utvä gen, svarade Alice i det hon blickade ef tersinnande framför sig, — och ett myc ket farligt ställe är det, — men bar träd gården längre ofvanför en annan utgång till vägen? — En dylik som mot stadssidan. — Då vore det säkrast att vi alltid valde vägen genom trädgården. — Utan tvifvel, miss Alice, jag föreslå derför att jag väntar er vid porten på denna sidan, hvaremot ni måste vara så god och säga mig timman, då ni kommer. Alice funderade en stund. — Egentligen tänkte jag först i nästa vecka åter bege mig ditut, men emedan jag har åtskilligt vigtigt att säga min väninna, så är det väl bäst att jag går dit redan i morgon, anmärkte hon derefter. — Och vid hvilken tid? — Vid samma tid som i dag; — låt oss säga — klockan fyra. — Således klockan fyra. — Och jag kan ju lita på att ni väntar mig vid trädgårdsporten? Ni vet, tjuren kan lätt komma lös igen, — sådana oförnuftiga varelser vänja sig ofta vid oarter —, och att komma öfver staketet utan hjelp skulle bli svårt nog för mig. — Jag skall vara på min post redan klockan tre. — Då jag går hem, måste vi göra på samma sätt; jag skulle ängsla mig till döds, om jag gick ensam. — Inte ett steg skall ni taga obeskyddad på denna farliga väg, jag försäkrar det heligt, förklarade Ludlow i det han högtidligt tryckte Alices hand, och i morgon kan ni kanske säga mig, då jag skall vänta er nästa gång.