Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 november 1868, sida 3

HUCISCT OUI avv UCL 101YLI PA . VvuIDLUIIT— icke i bildlig mening, utan i ordets egentliga bemärkelse. Så långt historien går tillbaka, torde icke så många vidsträckta och förhärjande jordbäfningar hafva timat inom en så kort tiderymd som nu. Det var icke längesedan de vestindiska öarne skakades i sina grundvalar. Fem månader derefter kom den stora jordbäfningen i Peru och Eeuador, bvilken omstörtade så många städer och byar, och knappt har man erhållit fullständigare underrättelser om dessa förödelser, förrän man erfar från vestra Nordamerika, att ett område derstädes, så stort som England, Frankrike och Spanien tillsammans, blifvit hemsökt af tvenne på hvarandra följande jordskakningar, af hvilka den ena var häftig nog för att förvandla delar af staden San Francisco till en hop ruiner. Allt detta har tilldragit sig på den vestra jordhalfvan, som i så många hänseenden bär pregeln af ett yngre och rörligare lif både ofvanpå och inunder det tunna skal, som skiljer menniskoslägtet med dess fröjder och sorger från jordklotets glödande massa. På den östra jordhalfvan synes Vesuvius verka som en tillräcklig säkerhetsventil; men denna har också för närvarande mycket arbete att fullgöra. Professor Palmieri, den djerfve iakttagaren af Vesuvii verksamhet, som lik forntidens sibylla fäst sina osäkra bopålar bland bergets lavaströmmar och derifrån proseterar, spådde rätt, då han nyligen förutsade, att ett nytt vulkaniskt utbrott vore att vänta. Detta har nu inträffat och dermed har också inträffat något, som aldrig förr, så långt häfderna sträcka sig tillbaka, varit bevittnadt: att nämligen Vesuvius hafttre utbrott under loppet af ett år. De som föreställa sig, att jordens vulkaniska verksamhet märkbart aftagit under de få årtusen, som menskligheten haft en historia, hafva under de sistförflutna tolf månaderna blifvit vederlagde. Gå vi uti Vesuvii historia tillbaka till tidpunkten för det stora utbrottet år 97 efter Kristus, då städerna Pompeji, Herculaneum och Stabise begrofvos, skola vi finna, att utbrotten från den tiden intill nu följt hvarandra först med en aftagande, derefter med en vuxande hastighet. Många af våra läsare torde veta, att vid början af den kristna tideräkningen hade Vesuvius så länge förhållit sig stilla, att man räknade det till de utslocknade vulkanerna. Hjordar betade i dess stora skogoch gräsbevuxna krater; landthus prydde dess sluttningar; sköna städer hvilade lugnt vid dess fot. Märkligt nog tycktes äfven det väldiga Etna vid den tiden vara nära att utslockna. Seneca beskref det såsom ,, nästan slocknadt, och Mlianus i en sednare period anmärkte, att Etnas topp småningom sjönk och redan blifvit osynlig på ett afstånd, från hvilket fordom seglarne tydligt kunde se den, Deremot var under hela denna tid ön Pithecusa, det nuvarande Ischia, skådeplatsen för täta och våldsamma skakningar. Åtskilliga grekiska nybyggare, som der slagit sig ned, blefvo åter bortskrämda af fruktansvärda utbrott. Stora delar af ön utdunstade gittiga ångor, liknande dem som efter ett utbrott uppstiga ur vulkanernas öppningar. År 63 efter K. erhöllo innevånarne kring Vesuvius ett första varningstecken, att berget, fast lugnt på ytan, dolde fasor i sitt sköte. Då inträffade ett jordskalf, det första af de flere, Som under de nästföljande sexton åren egde rum. De blefvo efterhand allt häftigare, tills de slutligen år 79 nådde sin höjdpunkt i det förfärliga utbrottet från Vesuvii stora krater. De klippor och askhögar, den lava, sand och slagg, .som i så många år hade stängt öppningen till densamma, kastades af upprepade explosioner högt i luften och nedföllo rundtomkring berget, spridande förödelse örver en stor landsträcka. I den beskrifning man af den yngre Plinius hand eger öfver bergets utseende härunder, läser man bland annat: ,,Jag kan ej gifva en klarare föreställning om utseendet af det stora moln, som kom upp ur Vesuvius, än när jag jemför det med en tall, ty det sköt upp till en väldig höjd likt en rak trädstam och utspred sig derefter åt alla håll i form af grenar. Det var under försöket att på nära håll studera denna besynnerliga och hemska företeelse som Plinius den äldre förlorade lifvet. Staden Stabiz, till hvilken denne vetenskapens hjelte ilade för detta ändamål, utan att låta afskräcka sig af de fasor, som mötte honom på vägen, blef, som bekant, fullständigt begrafven af slagg och aska, dock icke så hastigt som dess medsystrar i olyckan, Pompeji och Herculaneum. Ingen lava utkastades under detta första stora Tutbrott. Icke förr än år 1036 fick man se de röIda strömmarne flöda nedför Vesuvius branter. Derefter förblef berget lugnt i tretton år; derefter säter i nittio, och efter det utbrott, som då egde rum, följde en lång hvila af 168 år. Under samtsliga dessa pauser oroades Ischia af jordbäfningar och eruptioner. Mellan år 1306 och 1631 egde blott ett enda obetydligt utbrott rum, nämligen år 1500. Desto sverksammare var Etna under denna period — en omständighet, i hvilken sir Charles Lyell finner ett vittnesbörd för att ,,den stora sicilianska vulkanen stundom torde tjena som kanal för de selastiska fluida och den lava, som annars skulle gifva sig luft i Kampanjen. l början af 1600-talet tycktes Vesuvius åter shafva antagit naturen af en utsläckt vulkan. Det inre af kratern, som var öfver 1,000 alnar djup, samt omkring 4,000 alnar lång och 1600 alnar bred, var öfvervuxet med busk-skog, och nederst på bottnen var en äng, der hjordar betade. Men år 1631 ,,bortblåstes både skog och betesmark af sett förfärligt utbrott, som i åtskilliga hhänseenden var mycket olikt det af år 79. Under det sistnämnda förorsakades största skadan af det askoch slaggregn, som begrof hela städer till ett djup af många alnar. Men vid utbrottet 1631 var det lavaströmmar, som åstadkommo den svåraste förhärjningen. En sådan förstörde helt och hållet staden Resina, som var byggd öfver ruinerna af Herculaneum. Med lavan samverkade en ur berget uppstigande ström af ånga, som, kondenserad i luften, nedföll som störtregn och bortsköljde från bergtoppen den ofantliga massa af aska och vulkanisk mull, som samlats der. Den vattenhaltiga lava, som sålunda strömmade ned på omnejden, verkade nästan lika förderfligt som den brinnande lavan. Etter utbrottet år 1631 var berget lugnt i tretiofem år. Men alltifrån 1666 har Vesuvius icke hvilat under tio sammanhängande år. Och anmärkningsvärdt är vidare, att under hela denna tid har ingen af Syditaliens öfriga vulkaniska punkter, icke ens det förr så oroliga Ischia, företett ett spår af vulkanisk verksamhet. Detta tyckes bevisa, att eruptionen af år 1631 åstadkommit någon förändring i den underjordiska eldens passager. Det ökade antalet af Vesuvius utbrott har ingaunda minskat deras häftighet. Tvärtom: de som T — —2 RS SS om ee s — 1 w L—l ——