Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 november 1868, sida 2

Teatern förl. Lördag gafs inför en, trots den sena och knapphändiga annonsering, söm till densamma egt rum, i det närmaste fullsatt salong — ett bevis på de stora sympatier den frejdade sångerskan här eger. Fru Michaölis konstnärskap är icke af det slag, som endast bländar — det värmer, hänför, tränger till hjertat, och hennes herrliga sång framkallade nu såsom alltid det lifligaste bifall. Synnerligast anslog utförandet af arierna ur ,, Norma och Romeod samt de visor, som utgjorde programmets slutnummer, hvilka alla återgåfvos så mästerligt, att en jemförelse med andra berömda sångerskors prestationer ovilkorligen måste komma oss att tacksamt erkänna och högt skatta hvad vi i fru Michaöli ega. Konsertgifverskan, som genast vid sitt inträde helsades med en ihållande applåd och efter hvarje nummer framropades, hade den artigheten att på begäran gifva arietten ur Gounods, Romeo och Julia da capo samt att vid framropningen efter sista numret utöfver programmet låta de tjusta åhörarne få höra ännu ett nummer, nemligen en af den oförgätlige Halfdan Kjerulfs vackraste sånger. Herr hofpianisten Dahl biträdde med ett mycket förtjenstsullt ackompagnement till samtliga solonumren och deltog med några härv. hrr musici i ett par ouverturer för piano och strängqvartett — de enda fyllnadsnummer som kunnat åvägabringas. — Offentliga föreläsningarne. Herr Malms 5:te föreläsning, som hölls i Lördags afton, afhandlade djurlifvet i barrskogs-, björk-, videoch snö-regionerna. I likhet med hvad förut egt rum, då tal varit om djurlifvet i hafvet, i våra färskvatten, på bygden, i bokens och ekens regioner, inleddes föredraget med en skildring af grunddragen utaf nu ifrågavarande regioner, hvarefter de mest framstående af de för dessa regioner karakteristiska djurformerna, alltifrån maskarne upp till däggdjuren, särskilt afhandlades, såväl hvad angick en och hvar djurart för sig som deras förhållanden till hvarandra. Sedan talaren slutligen fört sin åhörarekrets upp bland de så att säga eviga! drifvor, hvilkas hvita färg man återfann, hos åtskilliga af de derstädes lefvande djurformer, . hvilka särskilt illustrerade detta föredrag, skildrade han djurlifvet under vintern, sedan denna utbredt sitt! nvita täcke allt ned öfver den sydligaste bygden, och afslutade sitt föredrag med. ungefär följande ord: yvAlla högre djurformer, som vingar ha och för hvilka vår halfö under en vinterdag ej erbjuder allt hvaraf de ha behof, lemna oss då och flytta till blidare luftstreck. De former, som inga ha, såsom snigeln och daggmasken, mängfotan och ormen, måste söka en fristad i vår egen jord. Spindeln har i silke insvept sina ägg och gömt dem under barken på ett träd ellers på något annat skyddande ställe. Han likasom en och annan insekt, som öfverlefver, sitter ofta bredvid, men bopkrupen och stilla tills vårsolen väcker honom. Insekternas skara är dock betryggad. Rika för-! råder af ägg, larver och puppor äro för handen och uppnå sin utveckling då marken åter blir klar och grön. Björnen går i ide. Gräflingen, igelkotten och flädermössen inbädda sig, hvar och en på sitt vis, för den långa vinterhvilan, och hasselmusen sofver i månader å rad så sött i sin af mossa och strå inrättade ,,bale, att man, utan att hon vaknar, kan införa detta lilla täcka men hos oss sällsynta djur i sin egen boning. Det lärorika och fängslande föredraget åhördes af ett ganska fåtaligt auditorium, hvilket man kan beklaga äfven för deras egen skull, som derigenom gått miste om mången intressant upplysning rörande ljurverlden, hvari man kunnat ega ett underhållande ämne äfven för — Konverzationen i salongen, hvilken icke alltid är 3å särdeles innehållsrik. — Teater. Tvenne skådespelaresällsk p vörjade i går på en gång sina represenationer på våra teatrar. På Mindre teaern mötte man dessa mycket omordade Onda Tungor, som dragit mycket folk ill Stockholms Dramatiska teater, trots de mmärkningar skådespelet rönt från vissa ecensenters sida. Vår Stockholmskorespondent delar, såsom man af hans bref dagens blad erfar, den ogillande uppattningen, dock mindre från tendensens ynpunkt, än i och för den sentimentala zenren. ö För egen del biträda vi icke dessa annärkningar. Det är fullkomligt berättiadt, att scenen gisslar rådande lyten vare ig i sällskapslifvet eller andra områden aff amhällslifvet. Detta skedde i antikens lagar; det var ock, att blott nämna ett tort namn, Molieres odödliga förtjenst. vill en författare härvid använda den nera rörande, eller s. k. sentimentala genen, i stället för den skarpa satiren, så är an äfven dertill fullt -berättigad. Här äller Voltaires sats: ,,hvarje genre är god li tom den tråkiga. Och öfver det träkia ges blott en domare: publiken. Fin-. er den sig road af ett sentimentalt stycke, 1 å har den dertill fullgod rätt. : Men den har icke funnit ,, Onda Tun-I or tråkiga; den har fastmer,sett dem ned nöje, och deri ligger skådespelets be-J ättigande från den sidan. Har publikens mak i detta fall varit falsk: välan, förattaren har dock träffat denna smak, och å han ej gjort det på sedlighetens beostnad, så drabbar förebråelsen honom anska litet. Man har framställt pjesen såsom en handke kastad åt pressen. Vi kunna ej betrakta aken så. Det är förtalet i allmänhet, som ramställes, vare sig det ledes af en utaf egeringen besoldad polisembetsman, eller f den lätträrdige kapitalisten, hr Soda, om drifver sqvallret och skandalen för sitt Hjoo Alnill alar af dan Katfilla hanan 2-— TfOO-Oo00O ):. — — A-—ätSL LS