Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 november 1868, sida 2

musikern: Abraham Mankell. Ett varmt hjerta klappade i förrgår (Tisdags) afton sina sista matta slag. Carl Abraham Mankell afled efter trenne veckors plågsam sjukdom i bröstinflammation. Född den 16 April 1802 i Kristiansfeld i Nord-Slesvig, der hans fader var orgelnist och musiklärare vid brödratörsamlingen. Modren var svenska, dotter af stadsmajoren Keyser i Stockholm, uppbyggare af det efter honom kallade stora huset vid Röda bodarne. Han hitkom 1823 vid 21 års ålder på besök, utan några medel, och med respenningar, som han sjelf hopsparat. I följd af det goda och förnuftiga bruket i det religiösa samfund, der han uppfostrats, att alla skulle kunna ett handtverk, hade han äfven lärt sig ett sådant, nemligen lackering och målning. Då han beslöt att här qvarstanna, uppsatte han genast en liten verkstad, och de vackraste och prydligaste småarbeten gingo ifrån hans hand. Denna fallenhet för smakfull målning bibehöll han under hela sin lefnad och prydde dermed på många sätt sitt lilla hem, liksom i allmänhet med händiga anordningar af alla slag. Genom nyssnämnda handtverk och genom pianostämning underhöll han sig sjelf, utan att behöfva anlita härvarande bemedlade åkgtingar om annan hjelp än tillfälliga smälän för anskaffning af behöfliga redskap. Men mellantiderna af sitt flitiga arbete egnade han åt tillfredsställandet af sin själs behof och sin lefnads egentliga kallelse, musiken, hvilken han med hela sitt hjerta tillhörde. Hans stora anlag i denna riktning hade blifvit tidigt utbildade. I sin ungdom var han en utmärkt valdhornsblåsare med den renaste ton, behandlade flera andra blåsinstrumenter, spelade piano, hade en säker, fastän icke klangfull sångstämma och rörde orgeln med den smakfullaste hand, fastän icke med någon hög teknisk färdighet. I hela sin musikaliska riktning var han också mera en känslans än en konstmessighetens man. Det kunde icke länge dröja, innan alla dessa egenskaper fäste uppmärksamhet och beredde honom tillfälle att småningom, men först i mån af vunnet ekonomiskt oberoende, öfvergifva handtverkspenseln och lefva i tonverlden. Han blef 1823 sånglärare i Klara skola, 1824 orgelnist i Klara församling, 1826 musikdirektör vid gymnasium och 1833 sånglärare i Nya elementarskolan. Alla dessa befattningar innehade han ända till sin död och utvecklade i dem synnerligt nit och kärlek för sin sak samt hade, särdeles under yngre åren, mycken förmåga att vid undervisningen lifra sina lärjungar. Han var äfven åtskilliga år lärare vid musikaliska akademiens läroverk, vid Hillska skolan å Barnängen, i den s. k. Wallinska flickskolan och i Tyska lyceum. Under de några och 40 år, som han uteslutande lefvat för musiken, har han utvecklat en stor och ovanlig flit och verksamhet. Bland en mängd konserter, som han gifvit, och der han med sitt fina öra var en skicklig anförare, voro flera af historiskt slag, och han var den förste, som här ät uppföra medeltidsmusik. Han anordnade tio konserter för välgörande ändamål, underkastande sig med gladt mod och okuflig ihärdighet all den möda och alla de välkända obehag, som med sådana anerdningar äro förknippade. De första offentiga föreläsningar öfver musikens historia höllos af ronom i hufvudstaden. Af hans egna tonsättninsar är en fullständig messa för solosäng, kör och orkester uppförd i S:t Eugeniakapellet, en kantat Guds lof, efter Wallins ord, uppförd i Musikaiska akademien samt ett häfte visor utgifvet. Dessutom 9 större och mindre häften musikalier, varibland 2 för skolor, ett dels med enstämmiga, lels med 300 fyrstämmigt anordnade sänger, samt ; häften under benämning: Sverges herrliga melolier.. Några af hans egna melodier hafva ett tort musikaliskt värde, och hans anordning af fyrtämmig musik berömmes högt af kännare. Svenka folkvisan omfattade han med stor förkårlek, ch ingen infödd kunde egna mera beundran åt lessa våra rika nationella tillgångar, öfver:hvilka an i sina uppsatser med hänförelse yttrar sig. Med en för tyskar alldeles ovanlig hastighet lärde an sig tala svenska, och ännu mera anmärkningsärd var den hastighet, hvarmed han lärde sig