Felipes revenca träffade Josesas häst, så att han tog ett språng framåt. — Bort med er, utropade gubben dervid, — tiden förgår, och först sedan ni passerat Mendozavägen kan ni låta edra hästar få flåsa ut. Diego räckte honom handen, hvilken han tryckte hjertligt. — Jag skall aldrig glömma den tjenst ni gjort mig, sade den unge mannen med värma. — Bah, log gubben, — var redan förut betaldt, och sedan han svängt sin hatt mot Josefa, som tillvinkade honom ett sista farväl, stannade han qvar på samma ställe ännu en god stund och blickade efter de båda unga. Derefter vände han sig om och tog de båda fallna indianernas knifvar, ty deras lassos hade de flyende hästarne medfört, steg åter i sadeln, kastade en sista blick efter de båda, i fjerran försvinnande resenärerna samt återvände : långsamt till Cruzalta utan att vidare bekymra sig om soldater eller indianer. Några månader derefter firades don Diegos och den sköna Josefas giftermål i Montevideo, kort före utbrottet af den revolution, som störtade Rosas och för alltid förjagade honom från det land, som så länge hade suckat under hans jernspira. Slut.