Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1868, sida 2

störtade indianen med ett ångestskri blödande ur sadeln. Men denna seger skulle hafva blifvit olycksbringande för Diego, om ej en annan hand hade afvändt den säkra döden från honom. Osantos, som såg sina båda följeslagare falla till höger och venster om sig, uppgaf ett hämdeskri och störtade emot Diego med sänkt lans, hvarvid han förde den skarpa stålspetsen upp och ned med en darrande rörelse. Diego hade omöjligt kunnat undvika denna säkra dödsbringande stöt, ty till venster hämmades hans rörelser af Josefas och till höger genom den dödade indianens häst, och ångestfullt utsträckte han sin högra, med den långa knifven beväpnade arm, i det dåraktiga hoppet att sålunda kunna parera stöten. Väl såg han att en annan ryttare ilade till stridsplatsen, såg huru hans lasso flög ut, — kanske mot honom sjelf för att rycka honom af hästen, — då den glittrande lansspetsen plötsligt och redan helt nära hans bröst sänktes till marken, och i samma ögonblick kastades äfven höfdingen våldsamt ned i gräset. — Paciencia, amigo, yttrade dervid Felipe, i det han gaf sin häst sporrarne och ryckte honom åt sidan samt derigenom sammandrog lasson ännu fastare omkring höfdingens armar; — med en sådan stålspets bör du vara försigtigare mot kristna menniskor. Men, stöt till, sennor, och betala den skurken för sina gerningar. Diego hade i sjelfva verket sprungit af hästen, då han såg indianen ligga maktlös på marken, samt skyndat fram till honom med :knifven i hand. Osantos väntade sig ingenting annat. än döden och blickade sin fiende stadigt i ögat, ty denne