Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1868, sida 2

farligare för oss än denne pampas vilde son; — dem måste vi framförallt undvika. — Vi återvända således icke till Cruzalta? frågade Josefa hastigt. — Nej, det vore att återgå till ert fängelse, log Diego. — Medan de röda ponchos sätta efter indianerna och der söka de bortkomna depescherna, bege vi oss bort till La Plata, der jag har många vänner. En gång der, äro vi räddade, och genom Entre Rios, eller utför La Plata bringar jag er säkert till Montevideo. — Följer du med, Felipe? — Nej tack, sennor, sade gubben lugnt, — hitintills kan ingen lägga mig något till last; med depesch-historien har jag inte heller haft något att skaffa. — Att jag flydde kan ingen förtänka mig, ty det gjorde ju också correon, derför rider jag nu helt lugnt hem för att afvakta hvad som komma skall. Om ni en gång bringar oss verklig hjelp, så hvem vet om jag inte kan vara er till någon nytta. — En karl står vid sina ord, utropade Diego och räckte honom handen, — och nu — — — Får jag endast be sennoritan vara så god och byta häst med mig, afbröt Felipe. — Jag är van vid min Brunte och han vid mig, dessutom är den bäst jag nyss ridit mera uthvilad. Dermed började han redan lossa sin sadel, hjelpte Josesa af hästen och hade inom några ögonblick ej blott ombytt sadlar, utan äfven åter upplyftat den sköna flickan på sin nya häst. — Och nu, med Guds hjelp! Vivan os salvajes Unitarios, Muera el enemigo Rosas ! — Muera! jublade don Diego, och