Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1868, sida 2

— Och lofvarj du mig att icke vidare förfölja oss? frågade Diego. Osantos fattade sin lans, grep sin häst i manen och betraktade trotsigt de hvita. Men hvilka mörka planer än genomkorsade hans hufvud, så insåg han likväl att han ej var vuxen de båda männen, till och med om det nyss skänkta lifvet ej hade återhållit honom. Intet ljud kom dervid öfver hans läppar; blott en gång öfverflög hans glödande blick Josefas darrande gestalt; derefter svingade han sig upp i sadeln, och då Felipe nästan ofrivilligt åter fattade sin lasso och Diego höjde den nu laddade pistolen, ilade höfdingens häst som en pil emellan dem och ut på pampas. Diego red nu äfven upp på höjden för att se efter den flyende vilden, men han kunde ej följa honom länge med blicken bland det höga gräset, emedan Osantos lutade sig ned mot sadeln. Han flydde för att åter upphinna de sina och dervid tillika undgå spejares uppmärksamhet. De sjelfva hade numera ej något vidare att frukta af honom. — Bara ni inte får ångra att ni skänkt den karlen lifvet, brummade Felipe, — det är aldrig bra, ty om han i går hade skurit halsen af mig, som de bruka, så hade han inte råkat ut för min lasso i d. — Han är den bittraste fiende, som Rosas har, sade Diego, — derför måste jag spara honom. Om vi åter sammanträffa, så hvem vet om det då icke sker på samma sida, och Rosas gaf säkert tusentals dollars för att veta den der bruna armen vara oskadlig. Men bort nu; de argentinska soldaterna i Cruzalta äro nu