Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1868, sida 2

hade i dylikt sall ej kunnat vänta sig något annat af honom, — men en annan tanke uppstod hos den unge mannen. Felipe, som inträffat här i rästan tid, höll på en högre belägen punkt, hvarifrån han hade en vidsträckt utsigt öfver pampas. — Hvad göra soldaterna, amigo? ropade Diego till honom. — Santa Maria, svarade gubben förvånad, — stöt först knifven i skurken, sedan är det tids nog att sysselsätta sig med dem, som just nu anfalla vildarne. — Och indianerna? — Se ut som ville de hålla stånd; de spela sitt gamla spel, låta ett par soldater bita i gräset, och då de märka att de draga det kortare strået, skingra de sig som en skock papegojor, — och hvem kan sen fånga dem. Stöt till nu och kom. Indianen låg stilla och orörlig; han visste att stålet måste träffa hans bröst innan han vore i stånd att befria sig från snaran, och han ville ej visa någon fruktan för döden. — Paciencia, amigo! log Diego, medan Josefa rysande dolde sitt ansigte i sina händer för att slippa åse det nya och kanske nödvändiga mordet, — paciencia! Du har ofta nog tillropat mig den gamla varningen. Hur är det nu med striden? Gubben skakade på hufvudet och blickade ut öfver slätten. — Nu drabba de ihop, utropade han plötsligt. Vid Gud, de röda skurkarne hålla sig bättre än jag hade trott; det ser ut som de ämnade kasta sig hitåt. Osantos ryckte krampaktigt på armarne, men lasson höll, och Diego lyftade handen med knifven likasom till stöt.