Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 oktober 1868, sida 3

rädda Josefa från det förfärliga öde, son väntade henne bland vildarne. Framåt stormade de raska hästarne allt längre framåt, men den flyktiga blick som Diego kastade bakom sig, visade ho nom äfven att förföljarne, — om de är icke hade bättre hästar — dock ansträngde dem till det yttersta, och att de mec hvarje ögonblick förminskade afståndet som ännu skiljde dem åt. Josefa hade i början ingen aning or att fienderna voro dem så nära; mer Diegos blickar bakåt väckte slutligen hen nes uppmärksamhet, och rysande märkt hon den växande faran. Men icke ett orc vexlades dem emellan. Raskare pådrefvc de sina hästar, och med svindlande far genomilade de den gröna slätten. Me förgäfves; allt närmare nalkades vildarne och redan hörde de tydligt deras jubelskri Då uppreste Diego sig i sadeln. Har blickade ej tillbaka mot förföljarne, t) något, som befann sig framför honom, had fängslat hans uppmärksamhet. — Vi äro förlorade, suckade Josef: bredvid honom. — Ännu inte, utropade han uppmunt rande. — Ser ni der borta den mörka fläc ken på den gröna ytan? — En betande hjord, sade flickan, och hennes blick riktades bakåt mot de vild: gestalterna, som framträdde allt tydligare — Det är ingen hjord, jublade Diego Fläcken blir allt större med hvarje språng som för oss framåt. — Ni förändrar riktning, sennor, ropad Josefa, — komma vildarne ej närmare os derigenom? — Jo, men från andra sidan nalka våra räddare, svarade Diego. — Den lång