Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 oktober 1868, sida 3

— Så fria, tänkte Diego för sig sjelf, som man kan vara i argentinsk fängenskap. Hejda er häst, sennorita, tillade han högt, vi måste låta djuren flåsa ut, ty af indianerna ha vi ingenting mera att frukta. — Men af soldaterna då? — Det beror nu af er sjelf, Josefa, att anförtro er åt deras beskydd eller att tillsammans med mig genomresa en vidsträckt, dyster del af pampas — om det nemligen lyckas oss att undgå dessa mäns uppmärksamhet. Välj, ty tiden är dyrbar. — Jag afskyr Rosas, — jag hatar hans legohjon! För mig till min bror, svarade den sköna flickan, hvarvid en hög rodnad purprade hennes ansigte. Diego yttrade ej ett ord, men hans utsträckta hand fattade Josefas, hans blick hvilade med ett öppet uttryck några sekunder på hennes älskeliga ansigte, och nu, fullkomligt ense med sig sjelf, sattade han hennes häst vid tygeln och förde den långsamt ned i en ravinlik fördjupning i steppen, der de under en lång sträcka doldes för de båda fiendtliga skarornas blickar. (Forts.)