Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 oktober 1868, sida 3

förderflig för dem sjelfva. Men de hade att göra med en alltför slug fiende, som ej så lätt lockades i fällan. Det hade verkligen varit anryckande soldater, som upptäckte den annalkande indiantruppen genom ett upphvirflande stoftmoln, då den passerade en torr landsträcka. Hastigt kastade soldaterna sig derför af sina hästar, för att låta de bruna ryttarne nalkas så nära som möjligt, eller till och med få dem mellan sig och nybyggena. De tvenne flyktingarne mellan de båda annalkande skarorna hade argentinarne ännu icke varseblifvit. Osantos deremot förföljde dem ännu i blindt raseri och ansågj sig redan säker om sitt byte, då han plötsligt varseblef de i en tät grupp samlade hästarne, från hvilka argentinarne hade kastat sig ned. Visserligen begagnade dessa djur den oförmodade rasten ör att afbeta gräset framför dem. Men indianens skarpa blick fann deras täta sammanslutning misstänkt; ett antal lösa hästar höllo sig ej så tätt tillsammans i pampas — så vida de ej möjligen hotades af vargar — och sedan hans uppmärksamhet en gång blifvit väckt, öfvergick den snart till visshet. Hvad som styrkte Osantos misstanke var, att de båda flyktingarne, som redan för längesedan måste hafva upptäckt truppen framför sig, hade riktat sin kosa just ditåt. Höfdingens gälla anrop bragte således den vilda skaran till en plötslig halt. — De stanna! sade Josefa, som allt ängsligare hade blickat tillbaka, ju mera afståndet minskades mellan dem och vildarne. De stanna, — vi äro räddade och fria.