Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 oktober 1868, sida 3

linie, som utbreder sig allt mera derborta, är argentinskt kavalleri. — Vildarne skulle svårligen våga sig så nära dem. — De ha ännu icke sett dem, utropade Diego, den terräng de nu genomrida ligger lägre än den, der vi nu befinna oss. Men deras öfverraskning blir desto större. Om våra hägar endast hålla) ut en halftimma till, så äro vi räddade. Josefa ansträngde sina ögon för att igenkänna den skara, som utbredde sig framför dem. Om det i stället för en gaucho-trupp blott var en annan indianhord, så återstod dem ej något annat än att underkasta sig sitt öde. Allt närmare och närmare kommo emellertid fienderna, men Diego hade redan urskiljt argentinarnes röda ponchos och solens blixtranrde mot karbinerna, och han tänkte nu på att rädda sin egen person samt skydda Josefa för att åter falla i Rosas våld. Så snart indianerna nemligen upptäckte soldaterna, hvilket måtte ske redan i nästa ögonblick, så hoppades han att de skulle göra halt och afstå från förföljelsen; soldaterna kastade sig då emot dem, och detta rådrum måste han begagna för att undandraga sig och sin sköna skyddsling de båda partierna. Båda voro ju nästan lika farliga för honom. Men ännu fortsatte vildarne sin rasande hetsjagt, och då han nu åter blickade bort mot argentinarne, hade skaran försvunnit, likasom hade den sjunkit ned i jorden. Men Diego, som kände steppen och dess bruk, anade genastisoldaternas plan. Ännu kanske oupptäckta af indianerna ämnade de mot dem använda samma list, som den föregående dagen hade blifvit så