Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 oktober 1868, sida 2

tillbaka mot tälten. — Här finns endast två hästar, och vi behöfva tre. — Jag var ej i stånd att få fatt på en tredje, svarade Diego. — De veko skygga tillbaka från mig och frustade så högt, att jag fruktade det kunde höras. Jag tar Josefa på min häst. — Så att de röda skurkarne hinna upp oss redan inom första timman, inte sannt? brummade gubben, medan han aftog sadeln från sin häst och pålade damsadeln i stället. — Hvad gör du? frågade Diego förvånad. — Bort med er, sade gubben. — Ni ha inte en sekund att förlora. Vid de sju korsen träffar jag er. Känner ni stället? — En legua från Cruzalta. — Ja, och bort, säger jag. Snart kommer jag efter; och han upplyftade den unga flickan i sadeln, medan Diego redan satt färdig vid hennes sida. En egendomlig smackning med tungan gaf i detsamma den gamle gauchons häst tecknet till den snabbaste flykt, och Josefa hade blott tid att stadigt fatta i tyglarne, då det raska djuret ilade öfver steppen med henne. Oaktadt piska och sporrar hade Diego möda att hålla sig bredvid henne. AÄnnu stod den gamle och lyssnade till det aftagande ljudet af hästhofvarne, hvarvid han skakade på hufvudet och mumlade: — Jag gamle narr, hvad rör det mig egentligen om den unga tärnan får en hvit eller kopparfärgad man. Nu står jag här vackert och kommer hvarken fram eller tillbaka. Om nu de fördömda indianerna, — men låt dem komma, till dess