Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 oktober 1868, sida 2

sten sträcka ut så mycket han förmådde. Nu gällde det blott att vinna ett försprång från de snart förföljande fienderna. Endast några minuter derefter flög en skara mörka, vilda gestalter öfver pampas på fnysande hästar, med de långa rörlansarne i högra handen, den grå ylleponchon om skuldrorna och det långa Svarta håret flygande omkring tinningarne. Här och der, hvarest en höjning af marken erbjöd en utsigt öfver steppen, gjorde truppen halt, och alla de svarta örnögonen spejade forskande omkring åt alla håll. Men de hade redan ett par gånger blifvit vilseledda i sina efterspaningar, — först af ett par enstaka hjortar, derefter genom en flock strutsar, — och detta hade ört dem ur den riktning, som Felipe hade agit. Nu delade skaran sig, — indianerna itbredde sig i en lång linie för att hvar ch en för sig genomsöka den vidsträckta lätten, men så snart någon af dem uppäckte något misstänkt föremål, samlade tt skri kamraterna, och i vildaste karrier lade de efter det antydda bytet, men åter unno de sig gäckade. Långt till höger och venster om hufudtruppen hade ett par spejare blifvit tsända, milsvidt kunde de nu öfverse teppen åt alla håll, ty solen hade gått pp. Då nalkades den ene af spejarne å sin löddrige häst. Han svängde sin ans, och under högt jubel gaf Ösantos ecken att inslå i den antydda riktningen. fter en stund uppnådde Osantos kamraer en liten höjdsträcka. Der borta, rakt amfsör dem, och så nära att de tydligt unde urskilja gestalterna i det klara solkenet, syntes tvenne ryttare, en man och