Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1868, sida 3

mårkbar. Litteratur. Udvalg af Biskop Jens PaludanMåällers esterladte Papirer. Detta arbete utgör ett antal uppsatser af religiöst, filosofiskt och estetiskt innehåll, stundom framställda i form af bref, stundom såsom aforismer eller längre (ej alltid afslutade) afhandlingar. Man känner sig vid läsningen af desamma böjd att på dem tillämpa författarens egna på ett ställe förekommande ord: ,,Det gifves skrifter och litterära alster, som tydligt bära prägeln af en kraftfull personlighet hos författaren. — — — Man ser, att mannen har skrifvit rakt från bjertat och gifvit oss sitt hela väsende i Skriften. Bland de mera fulländade torde den jom arfsynden böra nämnas. Han erinrar här, att Frälsaren sjelf ej yttrat något till stöd för densammas antagande, utan att deremot många bibelspråk motsäga denna, af kyrkan långt efter Kristus upp. ställda lära, t. ex. då det talas om Guds beläte, såsom ännu fortbestående hos menniskan, 1 Mos. B. 9: 6; Jac. 3: 9; Coloss. 3: 10; Eph. 4: 24; äfvensom att menniskonaturen tillägges stor kraft till dygden såsom i liknelsen om den förlorade sonen: Math. 6: 1—8; 25: 31—46; Rom. 2: 14, 15 m. fl.; likaledes, då dygd och last hänföras till menniskans fria vilja: Math. 12, 33—35; åt Pauli ord i Rom. 7: 14—25 egnas härefter en närmare granskning, hvaraf framgår, att viljan kan bli i öfverensstämmelse med Guds lag, hvarigenom hon visar sig icke vara till väsendet fördersvad, ehuru tillfälligtvis synden bor ,i hans (Pauli) kött. Om menniskan i syndafallet förlorade all vilja, kraft och kärlek till det goda, hvarföre skapades hon då — till evig tördömelse? har Gud ej kunnat förhindra en så stor olycka? Hans rådslut om Återlösningen hätver ej svårigheten, ty det minsta antalet af menniskor hafva hört och uppfattat något derom. Uppsatsen ,,om Egoismen erbjuder mycket af intresse, då den reder detta begrepp och renar det från den slagg, som vidlåder detsamma. Författaren definierar egoismen såsom , ett riktando af alla våra inre rörelser på vårt eget Jag, i en lefvande och djup sjelfkänsla. — ,, Alla kraftfulla karakterer äro nödvändigt egoistiska. De förråda alla den fasthet i deras väsen, den innersta kärna, den konseqventa vilja, den herrskande, alltid sig Jelf lika, ande, i alla handlingar, som gör oss skickliga till att verka med lycka och kraft på allt, som omgifver oss. Vi kunna med rätta säga: att egoismen ligger till grund för hvarje kraftfull verksamhet, och att menniskan, utan den, icke kan erhålla någon betydlig inflytelse, hvarken god eller ond, på den krets, der hon af Försynen blifvit satt. — — — Ja, hvad skulle sjelfva religionsstistarne hafva uträttat, om de icke i en inre, djup känsla af öf verlägsenhet hade fordrat såsom en rättighet, att deras samtida skulle erkänna Gudomens budskap i dem? — — — Till och med icke i det enskilda lifvet verkas och uträttas något stort utan egoism. Den husfader och husmoder, som icke har sjelfkänsla, anspråk, och påtvingar sin omgifning sin egen stämpel, är knappast värdig sm post och blifver icke välgörare för någon. Om bönen yttrar han: , Hvartill tjenar eder tro och eder bön? Förändrar den edert öde? Naturen går orubbligt efter sina eviga lagar. — — — Men vår tro och vår bön bestämma omedelbart våra tankar, begär och känslor. Ett högre väsende styr omedelbart vårt hela inre genom vår tro och vår bön. — — — Genom begrepp och föreställningar, sådane som de förefinnas hos just denna själ, får den evige verka, och i former får verkan framträda (såsom handlingar) för medvetandet. Men den kraft, som i trons och bönens timme sätter dessa begrepp och former i rörelse, är den högre andens kraft i vår ande. Gud styr alltså omedelbart vår inre verld, när vi omedelbart sluta oss till honom i tron och bönen. Af författarens theser skola vi endast exempelvis citer1. Frihet är sjelfbestämmelse efter moraliska eller religiösa grunder. 11. Den kraftyttring, hvarmed vi ville framkalla bevekelsegrunderna och sluta oss med sjelfbestämmelse till dem, förutsätter ett gudomligt bistånd. 512. När vi genom detta gudomliga bistånd bestämma oss efter religiösa och moraliska grunder, kalla vi det Guds ande. Sin uppfattning af tron framställer han f — —82 rg A—— — FT— — —. OQLSL —85 d 5 a 8 t: g t sålunda: ,,Tron är ingen tanke; — — —s den är ursprungligen en gerning. Man måste vilja tro, för att kunna tro; och förkastar sålunda från början den vanliga I b föreställningen, att tron är ett försanntå hållande, hvarigenom den skulle hänföras till kunskapsförmågan. Deremot blir tron, enligt P.-M., ett tillböjande och omfattande, som hänföres till viljan, hvilket äfven den kristna uppfattningen af tron fordrar, om den skall kunna vara verksam i goda gerningar. Angående förmågan af sjelfpröfning, af bepröfvande om tron är sann eller falsk, yttrar P.-M. på ett senare ställe: ,,Det är den lefvande sanningens väsende att åvägabringa harmoni och öfverensstämmelse i menniskans väsende, 1 i 5 T