Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1868, sida 2

vunnit hela sin fattning, och utan att besvara Josefas uppmaning med ord eller blick. — Vill blifva? sade Osantos dystert. — Har qvinnan någon vilja der män tala? Osantos har sagt det, och detta är nog. Hvad Osantos har sagt måste ske. Diego nickade. — Och hvad skall ske med flickan, innan Osantos med behörig högtidlighet tar henne i sitt tält? frågade han lugnt för att ej genom vidare invändningar ännu mera reta indianens styfsinthet. — Hon skall öfverlemnas åt qvinnorna, till hvilka hon hädanefter hör, sade Osantos afmätt. — Det vågar du ej, inföll nu Josefa, som med feberaktig ångest hade lyssnat till höfdingens ord. — Det vågar du ej, indian. Aldrig blir jag din hustru, jag svär det vid den evige Guden deruppe, — aldrig; beldre döden än din! — Ugh, sade vilden med ett föraktligt grin. — Qvinnorna sladdra och männen handla. Hvad vågar inte Osantos? Utan att vidare bevärdiga flickan med ett ord vände han sin häst åt sidan, och vid ett tecken af honom framträngde stammens qvinnor för att omringa Josesa. Diego sökte ännu en gång att närma sig henne, men de indianska qvinnorna tilläto det ej, utan visade honom tillbaka under vilda skri och vredgade åtbörder. Han kunde endast tillropa henne på fransyska: I daggryningen! då dessa megäror fattade hennes häst vid tygeln och förde henne till ett tält. Der försvunno de hastigt med henne i en af ogarfvade hudar uppförd wigwam. — Der ser ni slutet på saken, hviskade