Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1868, sida 2

som oaktadt alla sina ansträngningar ej förmådde kufva den harm, som dessa ord uppväckte hos honom. Ehuru han redan förut hade fruktat det värsta, så erhöll han först nu full visshet. Men hans förherrskande känsla gent emot den annalkande faran var vrede och trots. — Och hvarför icke? frågade höfdingen, medan ett hånfullt och slugt leende flög öfver hans ansigte. — Eller har den hvite kanske beslutat att sjelf göra anspråk på henne som belöning för att Osantos befriade honom från federalisternas fångenskap? — Fångenskap? utropade Diego, som ej kunde förstå huru vilden fått kunskap derom. — Kanske var du inte fången, hånade indianen, — och hade lemnat din knit och lasso att bäras af vänner. Men nog taladt nu. Rid tillbaka till dina vänner eller stanna hos oss; det står dig fritt. I morgon afton hinna vi vårt hem, dit fienden ej vågar följa oss. Der skall Osantos sammankalla sin stam som det höfves en stor höfding och egna tre dagar och tre nätter åt festligheter. Don Diego skall. vara välkommen, om han vill bevittna den hvita flickans lycka, -— derefter må han rida till hennes anförvandter och underrätta dem. — Rädda mig, don Diego, hviskade Josefa vid en krökning af vägen. Med fasa hade hon afhört de ord, som bestämde hennes öde. — Eller döda mig, om ni inte kan befria mig på annat sätt, tillade hon på fransyska språket. — Men har Osantos äfven frågat flickan sjelf om hon vill blifva höfdingens hustru? sade Diego, som nu hade åter