Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1868, sida 2

starne kunde dricka sig otörstiga. Lifsmedel hade Diego tillräckligt äfven för den följande dagen, tack vare den hederlige värden i Cruzalta, och med sina sadeltäcken utbredda på marken, sadlarne till hufvudkudde och sina ponchos som täcke, lade de sig till hvila, sedan de hade intagit sin qvällsvard. Osantos sjelf hade ej vidare brytt sig om dem och ej ens anvisat dem ett tält, men Felipe såg likväl, att åtskilliga mörka gestalter smögo sig omkring deras lägerplats, och han ansåg dem med rätta såsom höfdingens spioner, hvilka skulle bevaka alla deras rörelser. För ögonblicket var således ingenting att uträtta. Hästarne måste rasta, och bäst kunde de insöfva vildarnes vaksamhet genom att nu ej sysselsätta sig med något annat än förberedelserna till sömn och hvila. Det var äfven något, som båda behöfde synnerligen väl. X. Sålunda förgick natten. Indianerna, hvilka ej hade erhållit befallning om tidigt uppbrott, lågo försänkta i djup sömn dels i sina tält, dels vid nedbrända lägereldar, och icke långt ifrån lägret tjöto steppvargarne den morgonhelsning, hvarmed de drogo sig tillbaka i sina smyghål före den gryende dagen. Diego vaknade och grep efter sina vapen. Hans första blick gällde Felipe, men gauchon hade redan lemnat sin bädd. — Hade han hemligen rymt sin väg? — Nej, hans sadel låg ännu qvar, och medan Diego ännu obeslutsam blickade ut i mörkret, nalkades den gamle