Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1868, sida 2

afbröt han sig plötsligt. — Ni gör i alla sall hvad er passion bjuder, och ju förr det således sker desto bättre. Men om något godt skall komma af denna dagens tilldragelser, så så vi inte lägga händerna i kors. Felipe var en alltför praktisk karl att länge uppehålla sig med onödigt prat. Han insåg hvad som måste ske, och det var ej bans vana att länge filosofera öfver nödvändigheten. En äkta son af pampas, hade han under samtalet ej vändt sina blickar ifrån den indianska qvinnoskaran, som förde den fångna till det för henne bestämda tältet. Han visste således noga i hvilket höfdingens tillkommande maka hade blifvit innesluten, och det återstod nu att undersöka om det vore möjligt att smyga sig dit. — Omsorgen om Josefa beröfvar er, om inte modet, likväl besinningen. Vill ni följa mig? återtog Felipe. — Som din tjenare och slaf, gamle patron, om du vill hjelpa mig att befria henne, försäkrade Diego. — Vi få se hvad en gaucho förmår, som inte är någon nylärling i edra kära bundsförvandters ränkor och list, svarade Felipe torrt och betraktade uppmärksamt trakten samt indianernas läger. Derefter träffade han sina åtgärder. Han sökte först att finna en lägerplats, der deras hästar kunde hvila ordentligt ut samt finna rikt bete. De måste hafva starka, snabba hästar, om de ville försöka något afgörande. En dylik lägerplats var äfven snart funnen; Klöfver och gräs växte ymnigt öfverallt; en liten bäck slingrade sig fram genom pampas och innehöll åtmingone så mycket vatten, att bä