Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1868, sida 2

Felipe, som nu nalkades Diego. — Osantos har kort och godt uttalat sin vilja, och var öfvertygad om att han genomför den. Jag önskade att vi vore härifrån. — Du kan gå, Felipe, sade Diego lugnt. — Vi äro ensamma, svärmen har skingrat sig. Rid din väg. — Och ni? — Jag viker inte härifrån förr än jag har gjort det sista, förtviflade försöket att rädda Josefa! utbrast unitariern utom sig. -Död åt den eländige indianen, om han träder mig i vägen! — Och förbundet med Montevideo? Och alla de sköna planerna till fosterlandets befrielse, som ni uppgjort med de tappra rödskinnen? sade gubben. — Depescherna, som köptes så blodigt? — Mitt lif beror af Josefas räddning. — Ja, ja, ert lif, brummade Felipe i skägget. — Ni äro er alla lika, unitarier och federalister, samt anförarne, till hvad parti de än må höra. Hvad, som beherrskar er, är egennyttan. — Och sosterlandet? — Bah, det må gå för böfveln i våld; — fosterlandet, — löjligt! — Jag älskar mitt fosterland af hela mitt hjerta, bedyrade Diego, — mer än en gång har jag vågat lif och blod derför. Men kan och bör jag tillåta, att denne röde skurk kallt och trotsigt uppoffrar denna engel för sin djuriska lusta? ehngel, — bah, sade Felipe, — det är ju endast ett lif och dertill en qvinnas, som söker afleda er från det bestämda målet. Röfva bort henne, och ni kan aldrig mera återvända till denna stam, med hvars bistånd vi kunde trotsa hans excellens, — den Gud beskydde till dess fan tar honom! — Men hvad bjelper mitt tal,