Sydamerikanska ökenbilder.) Af Fr. Gerstäcker. (ofversättning af Sigfrid Nyberg) — Hvad önskar don Diego? sade Osantos långsamt och vände sitt hufvud mot honom, medan Josefa gaf den annalkande en tacksam blick. Hon hade kännt sig genombäfvas af en isande fasa, då hon såg sig af vildarne skiljd från sina vänner, om ock endast för några ögonblick. — Jag vill taga afsked af dig, Osantos, sade den unge mannen. — Du vill bort? återtog höfdingen förvånad, ehuru Diego kunde märka att ett triumferande leende, flyktigt som en blixt, flög öfver hans mörka drag. — Men väl icke i qväll? Din häst är trött, och om du möter fienden måste du gömma dig. — Nej, inte i qväll, sade Diego, som i detta afgörande ögonblick knappt kunde få fram orden öfver sina läppar, — men i morgon i daggryningen tänker jag draga mot öster, för att under natten rida igenom fiendens nybyggen. Josefas slägtingar äro oroliga för hennes skull. Jag måste skynda att föra henne tillbaka. — Josefas slägtingar? upprepade indianen dystert och hans ögonbryn rynkades hotfullt. — Rid ensam till dem och säg dem, att flickan har blifvit en höfdings hustru och hädanefter skall bo i hans wigwam. — Josefa din hustru! utbrast Diego, ) Se H.-T. N:o 247.