Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1868, sida 1

Från Berlin, Gorrespondens till H.-T:n.) Berlin d: 19 Oktober 1868. (Forts. fr. Lördagsbladet.) Jag vänder mig nu till en annan rikt ning af social föreningsverksamhet, mer blott för att bevisa, huru litet sådana sträfvanden förmå uträtta mot ett fruk tansvärdt socialt ondt, som i de stora städerna växer alla sedlighetens organer öf ver hufvudet. Jag tänker på ,,Föreninger för förbättrande af unga gvinnor, som fallit i grofra synder. Ett i sanning svårt företag! Föreningen har till detta ända mål upprättat en , Magdalena-stiftelse. en anstalt belägen vid en af Berlins ändpunkter, sjerran från den stora stadens förföriska lif. Att vi ej få tänka oss dessa Magdalenor i samma situationer som Battini och Corregio framställt dem, derför går vår tids praktiska sinne i borgen. Berlins Magdalenor blifva, kanskeicke utan en symbolisk biafsigt, företrädesvis förda till botgöring vid — trättbunkenI Magdalena-stiftelsen är nemligen en stör tvättanstalt inrättad. Vi skola straxt se, om Magdalenorna der äfven aftvå sina synder från själen. Föreningen äger bestånd sedan omkring 25 år; Den blef sannolikt grundad på föranstaltande af konung Fredrik Wilhelm II. Denne välvillige men opraktiske furste var såsom bekantsganska from; dock var hån menniska nog; för att, af egen ungdomlig erfarenhet, temligeil grundligt känna det onda, hvarmed föreningen sysselsätter sig, samt att sedermera vilja utrota detsamma på den fromma föreningsverksamhetens väg: Föreningen blef rikligt försedd med medel tr statskassan och har också verkligen bragt det derhän, att nu, efter 25 års förlopp, i medeltal 70 qvinnor uppehålla sig i anstalten: Sjuttio Hiekor! Ack, föreningens styrelse omtalar sjelf nyligen, att; enligt uppgift från polisen, befinna sig i Berlih 20,000 prostituerade qvinnor! På 100 innevånare alltså 3 döttrar af Venus! Hvad blifver då Magdalena-stiftelsen med sina omvändelseförsök! Och om dessa 70 sliekor verkligen blifvit Magdalenor; men ingen förening har gjort en olyckligare erfarenhet. Det är ej möjligt här att ingå i enskiltheter, så intressant detta kunde vara; vare det nog att uttala slutsumman af dessa erfarenheter: 1:0o. Flickorna bruka först då gå in i Magdalena-stiftelsen, när de, såsom ofta sker, utvisas från Berlin at polisen. Stiftelsen erbjuder sig då såsom en tillflyktsort, hvarifrån de kunna vid passande tid återvända till staden och sina usla vanor. I ett och annat fall har föreningen trott, att den verkligen räddat en törderfvad själ och för alltid dragit den undan lasten. Det har deck till regeln varit en angenäm, men snart försvinnande illusion. I det hela räcker Magdalena-stiftelsens inflytande endast så långt som dess murar äro höga. Under dessa förhållanden vore det att betrakta som ett underverk, att ej föreningen längesedan af förtviflan upplöst sig, derest vi icke måste betrakta föreningen sjelf såsom en samhällets Magdalena, d. v. s. såsom en verkan af samvetsföre bråelser, hvilka samhället äro underkastade likaväl som de enskilte! Jag kommer nu till en tredje riktning af social föreningsverksamhet, till den stora. Berliner-Handtverksföreningen. Den är en värdig representant af den nordtyska hufvudstaden. Denna förening har gjort till sin uppgift att befordra bildning inom handtverkareklassen, och har i denna sin uppgift vunnit ökad betydelse nu då näringsfriheten åter kommit till makten. Den räknar 6 —7,000 medlemmar, äger ett storartadt föreningshus och står under en prononceradt demokratisk ledning. I det tyska nandtverksståndet herrskar den gamla goda Vandrings-seden. Den unge handtverkaren går, då han slutat sina läroår, 7 å 8 år på vandring. Så ser han sig om i verlden, under det han arbetar här och der kortare eller längre tid som gesäll. Han vinner derigenom i praktisk duglighet, men ej i teoretiska kunskaper. Behofvet af sådana känner han först rätt, då han blifvit sjelfständig mästare Då ville han gerna ersätta det fär