mosäste, uppträdde beväpnad utan annan synlig nytta än den, att han, så vida svärdet slingrar sig mellan benen, som kan en äkta spartan, ,,falla på sitt eget vapen. Förnekom ej att allt detta är en sorts modegalenskap, som I, våra herrar, dock, med en pietet utan like, bibehållen. I män behållen envist edra samma dumheter, det helgade otjenliga, det vördnadsbjudande befängda, det anbefaldt obeqväma. I hängen med stolthet på edra bröst bandstumpar med stjernor, under det att vi qvinnor behandla stjernorna som leksaker i en kottiljong och sedan kasta bort dem samt emellanåt ändra våra dumma moder. I klandren våra nuvarande moder såsom fula, osmakliga och görande oss otjenliga att deltaga i statens värf. HmIsan således icke klädedragtens symboKrinolinen med sina fina, spänstiga fjedrar är en symbol af qvinnans förmåga att, då hon så vill, intaga ett stort rum — nu i salongen, framdeles i verlashistorien. Den är vidare en symbol af qvinnans förmåga att med milda medel hålla dumdrygheten och näsvisheten på afstånd. I torden tillåta mig att anse denna lilla artikel som en litterär krinolin, skapad för att afhålla alltför närgånget klander af vårt görande och låtande, våra moder och vår förmåga. Chignongen är likaledes en symbol, nemligen af qvinnans öfverlägsna förstånd. Hufvudet med chignongen i nacken visar bilden af tvenne hopflätade hufvuden. Två hufvuden på en kropp ha alltid varit maktens symbol, hvilket bevisas af de s. k. fslakta örnarne, som pryda Rysslands, Österrikes och Preussens vapensköldar. 1 män måsten oupphörligt erkänna denna makt hos qvinnan, som med sitt chignonprydda hufvud flyger fram på bildningens bana, som ett lokomotiv med sin tender i nacken, dragande med sig Edra passagerareoch bagagevagnar. I klandren våra små hattar. I önsken att vi skulle dölja våra anleten i någon sorts karpuser, under det att ni ofvanpå Edra enkla tankeapparater bära Ericssonska monitortorn, dock orörliga, emedan det vridna af maskineriet befinnes i tornets bottenvåning. Dylika torn bären I i hvardagslag. Men rikets högsta embetsmän uppträda vid högtidliga tillfällen bärande på hufvudet en båt med kölen i vädret, hvilket naturligtvis är en symbol af någon redan skedd eljr väntad omhvälfning i opinionen i åsigter eller lycka. -Er vårt handslag, Myriades! Låtom oss förstå hvarandra. Det lönar ej längre mödan för er, I skapelsens herrar, att dölja ert beroende af oss. Vi hafva haft och ega ännu makten i allt — och det är blott de ,imposanta maktens emblemer, som I icke viljen dela med eder åt de, som makten hafva. Verlden har, liksom Japan, tvenne makter — en helig och undangömd: qvinnan, och en synlig, herrskande: mannen, som böjer knä inför den förra, under det att han regerar i dennas namn. Men den hittills undanskymda legitime herrskaren vill en gång sjelf regera. Sådan är den allvarliga ställningen; det är icke makt vi begära, utan rent spel. I ,Kamrarne märker man ofta mer och mindre bortskämda tankar, hemtade från sängkammaren. Vi anse onödigt att längre uppträda genom ombud, som mera än en gång suddat bort våra bästa idåer. Vildarnes ,Squavs äro slafvar; men hela den civiliserade verlden beror egentligen af en sängkammarstyrelse, så förargligt det än låter; ty knappt var mannen skapad förr än han befanns behöfva hjelp. Denna lycka fick han på samma sätt som afkomman, genom att sofva sig till den; ty under detta hans tillstånd skapades qvinnan ,honom till ena hjelp, att under vandringen genom sorgedalen hålla honom passabelt vaken. Detta tillhör menniskoslägtets urhistoria. Hvad angår påståendet, att våra moder göra oss oskickliga att sköta statens värf, så torde det tilllåtas mig kasta en återblick. Är en messhake, med sol på bröstet, och ett kors med årtal på ryggen, det aldra minsta klokare än en krinolin? Är en biskopsmössa, en skorsten, ett svart Babelstorn eller en kullstjelpt båt på hufvudet bättre än vår chignon och vära små pankakshattar? Ar den broderade uniformen förnuftigare än våra kulörta klädningar? ÄÅro pipskägg å la Henrik IV eller smutsröda engelska polisonger mindre löjliga än vår bårklädsel? Aro männens bandstumpar bättre in våra bandöglor? Nej!! Det oemotståndligt löjliga ligger deri, att man, just då man vill imponera genom , allvar och värdighet. klutar ut sig till ett spektakel. Vi qvinnor veta åtminstone skilnaden mellan fröjd och sorg. Bruden klär sig i hvitt — enkan i svart, under det att männen i alla öden visa sig utfiffade, våhängda, broderade, tornprydda och lika ståtliga. Du manliga slägte! ,,Dig söfver smickrets röst, Hör sanningens en gång! mm — — — — —