Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1868, sida 3

skall taga det nödvändigaste ifrån till sig och sin lilla koloni; hon känner blott att hon kunnat verka något för sitt stora mål, att hennes arbete icke varit fåfängt, att hon kunnat skingra mörkret och tända i de vanlottades blick en förnuftets stråle samt komma deras hjertan att klappa af glädje. Och glädje vill hon se omkring sig. Ingen får tala ett ovänligt ord till hennes skyddslingar, ingen nedslå deras mod. De skola känna att de ha ett hem i detta ords fulla bemärkelse och — de känna det. Det är rörande att se huru deras blickar följa henns och ljusna endast hon går genom rummet, och huru de lyssna till bennes milda stämma såsom till den skönaste musik. Den ringaste häntydning på att de en dag skola lemna sin fristad försätter dem af barnen, som kunna fatta ett sådant förhållande, i förtviflan. Och dock skall detta kanhända en gång blifva fallet, om icke från allmänhetens sida någon uppmuntran tillfaller denna lilla anspråkslösa koloni, som, hur varm föreståndarinnans kärlek, hur stark hennes tro än är, dock måste ega något för att kunna existera. Och sannerligen vi förstå, när nu detta fröken Carlbäcks storartade handlingssätt är lagdt i dagen, hvem som skulle vara nog känslolös och likgiltig att låta ett dylikt tillfälle att gagna gå sig ur händerna? Icke kunna de lyckliga föräldrarne Jöra det: huru oändligt mycket ha de ej att tacka Gud för, som skonat dem från en så hjertfrätande sorg, som att trycka till sitt bröst ett dylikt barn! Och de olyckiga, de som fått sig ett sådant kors påagdt, huru tacksamt och innerligt skola j de känna och erkänna den oändliga nenniskokärlek, som uppenbarar sig i fröken Carlbäcks lifsuppgift! Och genom ett sådant tillmötesgående från allmänhetens sida, skulle den lilla kolonien så småninsom kunna utsträcka sin välgörande verksamhet till flera olyckliga och dess företåndarinna njuta den tillfredsställelsen att e sin vackra handling gillad med annat in ord, ett gillande som alltid gör ett ädelt inne godt, äfven om det, såsom hennes, iar sin egentliga och yttersta belöning i siud och det egna medvetandet. Måtte dessa af hjertat tagaa ord också inna genklang hos dem som genomläsa lem, och måtte de verka något mera och ättre än en stundens flyktiga rörelse! — —C.