Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1868, sida 2

uppträdandet mot den erulstiga, merändels på helt konsiderationslösa plundringar beroende riktningen inom vår nyare skönlitteratur varit fallit berättigadt; Vi ha tvärtom, då anledning dertill gifvits, lifligt instämt i klagomålen öfver det gängse öfverskattandet af den yttre formens betydelse på tankens bekostnad. Nu anse vi emellertid oss ha anledning att befara, det den rättvisa reaktionen mot de yngre svenska poeternas grannlåtsmani skall framkalla en icke mindre beklagansvärd öfverdrift å det andra hållet. Vi frukta nemligen, att begäret efter enkelhet, klarhet, flärdfrihet och logisk reda m. fl. för all slags litteratur önskvärda egenskaper skall föra den svenska diktkonsten in på andra afvägar, skall drifva den ur det bombastiska frasmakeriets Scylla in i den rama prosans mördande Charybdis. Då vi tillägga, att det är detta lilla häfte lyriska dikter, som väckt dessa farhågor, vilja vi icke ha detta förstådt så, som om de utgjordes af ram prosa. Förf. är i sig sjelf en alltför poetisk natur, för att detta skulle kunna bli förhållandet, om han än skulle någon gång välja en väg, som ej är gynnsam för utvecklingen af den rika begåfning han, enligt vår öfvertygelse, verkligen eger, och som på ett så beundrandsvärdt sätt framträdde i hans för ett par år sedan utgifna , Riddar Herbert och jungfru Hilde. Men det tyckes oss å andra sidan obestridligt, att denna begåfning endast undantagsvis gjort sig gällande i någon högre grad på dessa ,,lyriska blad. De ega visserligen många och stora förtjenster, som det är oss ett nöje att erkänna. Diktionen är alltigenom fullkomligt ledig, flytande och väl värd att tagas till mönster af andra poetiska författare, då innehållet aldrig uppoffrats för dess skull, så vidt vi kunna döma, och då öfverhufvudtaget rimmets och meterns material behandlats så, att den framställda tankens eller känslans uttryck genom dem stegrats i icke obetydlig grad. Att den största klarhet, fullkomligt sund tankegång och flärdfrihet finnas öfverallt i då enkla sångerna, behöfva vi väl knappt nämna, och då dertill kommer, att många af dem fördelaktigt utmärka sig genom naivete, omedelbarhet i framställningen och denna känslans varma innerlighet, som är af så stor betydelse för den lyriska poesien, är det klart, att dessa små klassiskt afrundade poemer skola förtjena att läsas framför många andra, som presteras i våra dagar. Icke destomindre är det ganska mycket af hvad som är väsentligt i poetiskt afseende, som vi sakna i dessa dikter eller åtminstone endast finna på enstaka ställen i önskvärd grad. Om vi t. ex. tala om sjelfva språket, hvaröfver förf. obestridligen eger ovanlig makt, så är det en sanning, hvilken ingen estetiker torde vilja neka, att, såsom Hegel säger, , det poetiska språket måste vara ett annat än det, som tillhörer andra sferer. Hvardagsspråket måste i viss mån ombildas, måste idealiseras, utan att den önskliga omedelbarheten och naivetän behöfver förlora derpå, såsom också de största skalders exempel bekräfta. Det poetiska språket är och blir helt visst i alla tider företrädesvis ett bildspråk; detta kräfves af poesiens eget rättförstådda väsende, och den skald, som af farhåga för att synas svulstig vill lägga tygel på fantasier, uti allt hålla sig på den egentliga, den vanliga betydelsens område, afhållande sig från metaforer, liknelser, antydningar af en id eller en känsla, som ej kan med full klarhet och påtaglighet återgifvas, skall, förrän han anar faran, trots rimmet och det rytmiska i formen, öfvergå till prosaist. Isynnerhet är det den lyriska poesien, som behöfver symboliken för uttalandet af en stämning, hvilken ej kan återgifvas genom dessa enkla, bestämda, ämnet uttömmande satser och talesätt, som äro egna för prosan. Hon älskar bildspråket — icke det, hvilket tillkommer för utsmyckandet af formen, utan det, som är berättigadt, derför att det afspeglar så klart som möjligt det tankeeller känsloinnehåll, som ej kan rymmas inom det prosaiska framställningssättets trånga ram: Den sanne lyrikern lemnar sin fantasi fritt spelrum, men kallar på samma gång läsarens till sjelfständig verksamhet genom de antydningar af det outsägliga, som äro karakteristiska för detta slags poesi. Vi kunna ej neka att på ganska många af dessa , Lyriska blad vi sakna en sådan lyrik. Framställningen är bildfattig, och, hvad värre är, den uttömmer i grund ämnet utan attlemna läsarens inbillningskraft något tillfälle till egen verksamhet. Ja, den är stundom verkligt pleonastisk — icke så att den genom upprepanden och omskritningar stegrar kraften och betydelsen af det sagda, utan så, att den derigenom försvagar dem. Tankarna uttalas så klart och påtagligt som någonsin i hvardagslifvet, hvaraf följden är att intrycket blir hvarken djupt eller varaktigt. Sjelfva innehållet — huru godt och stadigt det än är i och för sig betraktadt — har i många fall, om vi få så uttrycka oss, en viss flathet, kontrasterande mot det rika djup, som ej blott finnes hos de odödliga skapelserna af stora skalder, som för alltid tystnat, utan äfven hos en och annan innu lefvande. Vi vilja här exempelvis nämna den finska skaldinnan Wilhelmina Nordström, hvars i allmänhet utmärkt ooetiska och till en del verkligen under