Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1868, sida 2

bäda och tjugo andra. Hvad bryr en sådan röd skurk sig om en menniskohals: — Men ni har inte rätt att beklaga er. fortfor den gamle, då Diego ämnade svara honom. — Jag har varnat er för att lita på de röda kanaljerna, och att ej inlåta er med dem vidare än att ni kan nå dem med knifven. Ni ser nu följderna. — Men höfdingen har inte ännu sagt att han vill qvarhålla flickan, invände Diego, som fasthöll sig vid denna sista förhoppning. — Bah, brummade gubben. — Hvad betyder det hvad han säger och inte säger. Här kommer det an på hvad han tänker och gör, och betrakta honom der framme, huru han håller hennes häst, — huru hans ögon ej lemna henne. Der går solen ned, och då hon åter går upp, fruktar jag att hon helsar donna Josefa som sennora Osantos. — Du har rätt, Felipe, här är ingen tid att förlora, ropade Diego hastigt, i det han gaf sin häst sporrarne. — Hvad tänker ni göra? frågade den gamle ifrigt, — ingen dårskap! — Var inte rädd, sade den unge mannen, — jag vet att vi äro i Osantos våld, ehuru jag knappt tror att han skulle lägga hand på mitt lif. — Tro inte att han hyser några betänkligheter dervid, sade gubben. Men Diego hörde honom ej längre, och i det han trängde sig igenom indianerna, som med motvilja lemnade honom rum, red han rakt fram till höfdingen. (Forts.)