Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1868, sida 1

— För att der förlora halsen, utbrast skämtsamt Diego, som hastigt insåg hvilket biträde den gamle sluge karlen i nödfall kunde gifva honom. — Nej, Osantos, de hvita veta att han har förrådt dem och glömma det aldrig. Han likasom jag kunna ej återvända till denna trakt, utan vi måste försöka att uppnå Montevideo. Endast der äro vi säkra. — Och Rosas? — Endast dessa papper, som lemna vigtiga upplysningar om hans afsigter, bringar jag mina vänner, återtog Diego, — derefter återvänder jag med ny hjelp, och med ert bistånd samt flera trogna välsinnade gauchos, skola vi drifva tyrannen ur hans näste och vrida den blodiga knifven ur hans hand. — Det är godt, — vi skola vänta, sade indianen; derefter vände han sig till sitt folk och utfärdade på deras språk befallningar, efter hvilka de hastigt samlade sig och höllo sig beredda till aftåg. De röda krigarne hade emellertid sammanpackat allt, som de-kunde begagna. De dödade eller stympade hästarnes sadlar voro sammanbundtade och fästade på en af de eröfrade hästarne. Likaså medtogo de sina dödade fienders lassos, bolas, knifvar, sporrar och klädespersedlar. Äfven karbinerna och kartuscherna samlade de omsorgsfullt, och sedan kappsäcken, som innehöll penningarne, äfven blifvit sammansnörd och fästad på en packhäst, gaf ett gällt rop från hötdingen tecken till uppbrott. De visste att den skingrade fienden hade ilat bort för att hemta hjelp, och de måste först bringa sitt rof i säkerhet, innan de åter mötte honom. Don Diego hade helst önskat att ge