Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1868, sida 1

flykt genom pampas höga gräs, för att hinna undan sina fiender så mycket som möjligt, innan dessa kunde erhålla förstärkning. Dervid begagnade indianerna ofta den listen att med hufvudtruppen vika af på korta sträckor till höger eller venster, medan enskilda ryttare åter fortsatte den förra kosan. De visste huru mycket detta måste vilseleda och uppehålla fienden, desto mera som soldaterna ej vågade framtränga långt in på det indianska området, — så vida de ej kunde disponera öfver en betydlig styrka. Der voro rödskinnen oinskränkta herrskare, och om än Rosas på kartan gjorde anspråk på detta område, så skulle han endast genom en derstädes förlagd militärstyrka hafva kunnat bibehålla det. Likt en ocean af gräs utbredde sig den vidsträckta steppen, och om någon gång en sqvadron gauchoryttare ryckte fram dit bort, för att påminna indianerna om hvem som egentligen gjorde anspråk på att herrska der, så drogo sig de röda skarorna en kort sträcka tillbaka och läto dem obehindradt framtränga så långt de ville. Men knappt anträdde argentinarne återtåget, så framträngde åter indianhordarne från alla sidor, likasom böljorna i det framilande fartygets kölvatten, och pampas tillhörde indianerna likasom förr. IX. De hvitas hästar behöfde emellertid en kort rast, som blifvit förhindrad genom vildarnes anfall. Djuren voro trötta, och det låg i Diegos plan att ej onödigtvis utmatta dem ännu mera, utan återgifva