Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1868, sida 1

tjenta loftal. Det var möjligt att han för tillfället ville undvika vidare samtal härom, ty han pekade med sin lans efter den just nu bortilande truppen, gaf sin häst sporrarne och galopperade derifrån, utan att vidare bry sig om sina fångar eller bundsförvandter, — den gamle Felipe visste egentligen icke huru han skulle anse sig. — Caracho, hviskade han till Diego, — vore det inte skäl att dröja här litet, tills de röda skurkarne ha kommit ur sigte, och derefter ensamna söka vår väg. De röda ponchos skola vi nog undvika, om ni inte vill åter träffa dem med depeschpacken, och jag tror nästan — — Innan Diego hann svara något, vände Osantos sig om i sadeln, och då han såg att de hvita ej följde honom, kastade han om sin häst och vinkade otåligt till dem. -Det går inte an, amigo, sade Diego hastigt. — Indianernas hästar äro uthvilta, men våra trötta efter dagsmarschen. Osantos skulle med sin bruna, vilda skara genast vara i våra spår och då anse sig ega full rätt att behandla oss efter sitt godtycke. Framåt, så att han inte blir otålig. Håll er blott bredvid mig, sennorita. Tills i qväll finna vi nog tillfälle att rådgöra vidare, — och ni äfven, Felipe, så att vi ej väcka några misstankar; vi ha föröfrigt redan dröjt för länge. Vid de första orden hade han drifvit sin häst framåt, efter indianerna, och medan Josefa och Felipe höllo sig tätt efter honom, upphunno de snart den väntande Osantos. Höfdingen yttrade ej ett ord vidare; med lansen placerad tvärs framför sig gaf han sin eldiga häst fria tyglar, och snart ilade den lilla truppen i snabb