Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1868, sida 1

mig härifrån så fort som möjligt, ty jag anar att en större fara hotar mig här än bland diktatorns anhängare. — Ni öfverdrifver ej saran, sennorita, svarade den unge mannen med en sidoblick på höfdingen, — men bevara för er egen skull ert krastiga mod, — låt honom inte ana att vi frukta något. Ni har två trogna vänner i er närhet, och åtminstone så länge jag andas, — skall intet ondt hända er. — Tyvärr måste vi ännu en sträcka följa med indianerna för att undvika de förföljande soldaterna; men i aston tänker jag att vi skilja oss från hufvudtruppen, om äfven blott för att uppsöka en annan stam, till dess jag med trygghet kan återföra er till Montevideo. — Så handla då som ni finner bäst, bvishade Josefa, hvarvid en lätt rodnad öfverflog hennes sköna drag, — jag lemnar mig helt och bållet i er hand, och himlen må vedergälla er för hvad ni gör för den stackars föräldralösa flickan. — IIvad säger hon? frågade nu Osantos, som tyckte att det för honom obegripliga samtalet varade för länge, — icke med min tunga, icke med din talar hon; Osantos är en stor höfding; hvarför blifver hans öra tillslutet? — Hon är ännu upprörd efter den sista striden, Osantos, svarade Diego lugnt, — och längtar efter att återvända till sina vänner och anförvandter. — Osantos är en stor höfding; den tanken skall glädja honom att hafva räddat en stackars svag qvinna från hennes fienders händer. — Ugh, sade vilden, men med ett så fullkomligt uttryckslöst ansigte, att det ej var möjligt att deruti urskilja huru har hade upptagit detta halfva, ännu oför