Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1868, sida 1

nast lemna indianerna, men han kunde ej utsätta sig för den faran att sammanträffa med en ny truppafdelning. Dessutom fruktade han att nu till Osantos yttra det ord, som han förutsåg skulle reta den trotsige höfdingen till motstånd, — nemligen att i sitt sällskap få medföra Josefa. — Och hvad rätt hade väl vilden att qvarhålla henne? Store Gud, hvem frågade väl här i pampas efter någon annan rätt än styrkans. Osantos hade makten; Josefa tillhörde den öfverfallna och sprängda truppen. Don Diego hade dessutom ej förut yttrat ett ord om henne till honom, ej tillförsäkrat sig den minsta rätt till henne, — emedan han ej hade någon aning om att hon kunda blifva utsatt för denna fara. Och mufti och billigt det än hade vå henne sjelf afgöra hvilket s föredrog, så kunde det aldr darne in att tillerkänna en, dylik rättighet. Qvinnan ä begrepp fullkomligt beroend såsom hennes herrskare, och sig sjelf, att hon måste lyda hon! raren hade dessutom full rätt öf den besegrade, och Osantos ensam kun således i detta fall göra och befalla hvad han fann för godt. Truppen hade emellertid redan satt sig Mar Segi marsch samt utsändt re it alla sidor, för att efte s t möjligt bakhåll. Osantos sin häst och väntade på Jose 1 nalkades Diego och sade nsyska: — Sennor, jag lit igt på er och vill med den heliga jun stånd lägga min säkerhet oc av i er hand. Men vill ni håll för