egen lasso för att genast hejda ett dylik försök. Men don Diego tänkte ej på flykt; under hela vägen hade han tyst och tankfull ridit bredvid sin väktare och derunder med ängsligt forskande blick mönstrat steppen. Men knappt bragte en höjning af marken de vilda, betande hästarne i sigte, förrän hans ögon med den pinsammaste spänning riktades mot dem. Han såg ej den uppspringande strutsen, hörde knappt det gälla skriket, som de jagande utstötte, ty der, ur det höga gräset midt ibland hästarne, höjde sig plötsligt och stilla några mörka hufvuden och försvunno lika så hastigt som de hade visat sig. Om ryttarnes, jemte correons och postiljonens uppmärksamhet ej hade varit så uteslutande riktad på den jagade strutsen, så skulle någon af dem ovilkorligen hafva upptäckt den lurande fiendens gömställe. Indianerna fruktade nemligen att ryttarnes jubelskri hade gällt dem, att de voro upptäckta och skulle anfallas. Derför hade några af dem upplyftat sina hufvuden, men likaså hastigt åter dolt der igräset, då de med en blick upptäckte orsaken till larmet. Midt emellan de invid marken lurande indianerna sprängde correon samt den gamle gauchon och packhästarne i detta ögonblick. Caracho, mumlade gubben mellan de sammanbitna tänderna, då han plötsligt upptäckte den bland gräset liggande gestalten af en indian, — men nu var det för sent. Han kastade en blick efter soldaterna. Med en kötted öfvertygade han sig att alla utan undantag jagade efter den flyende kasuaren. De måste visserli