upplyftade hufvudet så tätt framför en häst, att denne stegrade sig af häpnad öfver den plötsliga uppenbarelsen. I nästa ögonblick stod strutsen upprätt på sina senfulla, jernhårda ben och flydde blixtsnabbt genom gräset, hållen i jemnvigt genom de korta, klumpiga vingarne. Olyckliga djur, hvad båtade dig flykten, då du hade en hel skara af dina argaste och farligaste fiender så tätt i hälarne! Correon hejdade visserligen icke sin vilda fart, och både han samt postiljonen vände blott hufvudet, då de hörde bullret af den uppspringande fogeln och larmet bakom sig. Jagtlusten fanns nog men de kunde ej förspilla den tiden. De argentinska soldaternåMeremot voro ej sinnade att låta det erbjudna bytet gå sig ur händerna. Ett vildt gällt skri från hela den med flygande ponchos framstormande truppen genomskar luften, och i ögonblicket störtade hvarje häst efter den bortilande fogeln, utan att ryttaren ens behöft vidröra tyglarne. Hvarje högra hand sökte derunder lasson, och man kan knappt tänka sig en praktfullare, lifligare scen, än denna vilda ryttareskara bakom den flyende strutsen. Endast tre hästar förblefvo på sin plats: Don Pasquales, Josefas och Diegos, och alla tre af olika skäl. Josefa grep förskräckt i tyglarne, då dessa vilda gauchosoldater, mera liknande en skara demoner än menniskor, med vildt skri jagade efter villebrådet. Don Pasquale deremot, som misstrodde sin fånge och befarade att don Diego kunde göra ett försök att begagna detta gynnsamma ögonblick till flykt, bekymrade sig ej om strutsen, utan grep omedvetet efter sin