terna, som hade blifvit längst efter, kunde nu vara de första på stridsplatsen derigenom att de under språnget kastade om sina hästar. De sågo för öfrigt endast fem eller sex indianer, hvilka icke ens sutto till häst, — och dessa få kunde ej ingifva dem någon fruktan. Ingen blan de återvändande ryttarne tänkte dervid på att släppa sin lasso ech i dess ställe fatta karbinen, ty lasson var ännu just det rätta vapnet mot en dylik fiende. Skriande och svängande den fruktansvärda snaran omkring hufvudet, framdrefvo argentinarne medelst sporrarne sina flåsande hästar. Men till höger och venster, bakom och framför dem uppdöko plötsligt fiender. Bolas kastades; lassos flögo ut,lansar stötes upp ur gräset, och nio argentinare ågo redlösa på den blodbestänkta marken, nnan en enda indian hade blifvit träffad. Som blixten sprungo rödskinnen nu upp vå sina hästar, och ve de öfverraskade, örskräckta och i spridd ordning framtormade soldaterna, hvilka ej hörde nåsot kommandorop att ordna sig i led. Ett dar af dem hade visserligen fattat sina carbiner, och några bland horden aflossale skott fällde tre indianer till marken. den det gafs ej tid att ladda om, och emnande sina döda och sårade, samt desstom förföljda af den segrande fienden, lydde Rosas soldater i karrier mot norr, ör att säkrast undkomma de förföljande ndianerna. Sålunda hade det lyckats omkring trettio ildar att mot lika många soldater reguert kavalleri, samt gynnade af slumpen ch öfverraskningen, tillkämpa sig en fulltändig seger, och att icke blott bemäk