och hans fånge, höll endast lösa tyglar, hvarigenom han fördes närmare indianerna Van vid kriget på pampas insåg han i ögonblicket hela faran, hvarvid hans vrede vände sig omedelbart mot fången. Guvernörens depesch hade ju sagt honom, att fremlingen misstänktes för att göra gemensam sak med pampasindianerna, för att derigenom understödja unitarierna emot federalisterna. Just derför skulle han föra don Diego fången till San Luis. Detta anfall var således hans verk, och honom framförallt måste hämden drabba. — Fördömde unitarier! röt officeren och kastade om sin häst emot Diego. — Detta är ditt verk! Och med dessa ord drog han sin hvassa knif emot sin fiende. — Men sedan det ögonblick man nalkades det indianska bakhållet, hade Diego varit på sin vakt, och i det han framsträckte sin högra arm undan ponchon, kastade han med en pistolkula officeren ned från hästen, innan knifven hann träffa honom. — Heliga jungfru! utropade Josefa med asa. Diego sjelf hade bleknat, ty afgöandets ögonblick nalkades. Skottet gaf le skingrade soldaterna en betydelsefull ignal. Knallen sade dem hvad som tilllrog sig och kallade skaran tillbaka. Men ust den oförsigtiga brådska, hvarmed de ökte återvända, skulle blifva deras förerf. De hade just upphunnit kasuaren; den askaste ryttarens lasso flög ut och föll mkring den jagade fogelns hals. I näta ögonblick kastades ästen om, ryckte len motspänstige kasuaren till marken, ch efter nägra maktlösa vingslag bortsläades han af den galopperande hästen. å small pistolskottet. De bland solda