finna de sista ibland dem och derigenom bestämma vadställets läge. officeren sjelf kände föga till denna trakt, ehuru han hade passerat den flera gånger. Men emedan vadställen förändrades, visste icke ens correon noga besked; han bekymrade sig dock ej det minsta derom, ty det var postiljonens sak, hvilken i dylikt fall tjenar som förare och alltid medtages endast från den ena stationen till den andra, för att återbringa de sednast erhållna hästarne. Den gamle gauchon, Felipe, som correon kallade honom, kände vägen fullkomligt och tog med sina packhästar kosan rakt åt det håll, der en hjord vilda hästar betade nära intill ett videsnår. Correon följde honom samt pådref de arma, hetsade djuren med sin tunga piska och hade just ridit omkring en med högt, tätt gräs bevuxen fläck, för att ej med hästarne nedsjunka i någon af de otaliga, af gräset dolda groparne, då tätt framför den efter honom följande kavalleritruppen en kasuar sprang upp och flydde pilsnabbt framåt. Den skygge fogeln hade här, antingen i full trygghet eller kanske skrämd af något, intagit sin plats i det höga, svala gräset, som dolde honom fullkomligt. Han lät correon med sina packhästar passera sig förbi på knappt sex stegs afstånd; de hade ju undvikit honom, och han visste af erfarenhet huru klokt det var att ej lemna fienden tillfälle till en förföljelse. Men det dofva trampet af den efterföljande ryttareskaran, som brusade genom gräset till höger och venster om honom samt ; till och med ej skonade den plats, der han låg, skrämde upp honom. Han