ligt från sabriksarbetet, hvilket ofta för stör henne lekamligen och andligen. Mar måste hjelpa qvinnan att återvinna viss: särskildt för hennes förmåga passande sys: selsättningar, hvilka männen under en se nare tid beröfvat henne, isynnerhet sådans som förarbetandet och försäljningen af varor, hvilka förnämligast köpas af qvinliga kunder. Man måste hjelpa henne att i handeln, i industrien och i konsterna finna ersättning för de produktiva arbeten, som under hand blifvit henne beröfvade genom framstegen i maskinväsendet. Man måste sätta den arbetande qvinnan i stånd att underhandla med dem, som begagna hennes arbetskraft, på det att hennes aflöning skall kunna blifva högre och icke blifva en orsak till en nedsättning i arbetarnes, hennes bröders, lön. Undersökningen om medlen att vinna detta mål skall blifva föremål för den särskilda diskussion, som kommer att följa efter den allmänna diskussionen, som nu närmar sig sitt slut. För det närvarande har emellertid församlingen fattat följande resolution: ,,För att tillståndet måtte kunna förbättras för mängden af de egentligen s. k. arbetande qvinnorna, för att de af naturen bättre utrustade måtte erhålla en hederlig och inbringande ställning, genom utöfvande af de fria konsterna och andra yrken, för att de andra måtte kunna med värdighet uppfylla sin plats såsom hustrur och mödrar, och för att i en mer eller mindre aflägsen framtid likhet i rättigheter mellan de båda könen skall kunna genomföras, måste man oafbrutet och oförtöfvadt arbeta på att lyfta ståndpunkten för den qvinliga uppfostran. Att utveckla qvinnornas folkbildning och göra deras allmänna undervisning praktisk är ett af de nödvändigaste vilkoren för att förbättra qvinnornas ställning och trygga vårt samhälles framtid. Såsom vi förr nämnt, har man i Finland vunnit ertarenhet om ett skogshushållningssystem, grundadt på af staten aflönade embetsoch tjenstemän, s. k. Forstmän, eller samma system, som mången velat hos oss införa, ej blott för redan befintliga kronoskogar, utan för dem, som man önskat att staten skulle ytterligare anlägga. Denna Finlands erfarenhet har varit allt annat än gynnsam för det införda systemet, hvadan också sakkunnige och patriotiske män börjat allvarligt påyrka, att en god del af kronans skogar måtte öfverlåtas till den enskilta hushållningen. En artikel i Helsingfors Dagblad, som hyllar dessa åsigter, slutar med följande ord: Vi ha väl hört, att den Gud ger ett embete, den ger han nog förstånd att sköta detsamma. Men att Gud skulle ställt så till, att en sak skulle blifva bättre skött derföre att man skapar ett embete för dess skötande, det ha vi icke ännu hört omtalas, ehuru det nog ser ut, som om mången i vårt land kunde tro det förhålla sig så. Väl tro vi icke att man får ställa vårt folks insigter och företags:: ärdeles högt, och att mycken verl-ig skogsförödelse finnes, vilja vi icke bestrida. Men står folket icke så särdeles högt, så icke finnes det heller något, som gör det säkert, att en embetsmannakår skall stå så mycket högre. Och för det att man skapar ett forstväsende, icke får man derföre 16 å 20 procents ränta från skogen, — förutsatt att sådant i allmänhet är görligt. Åtminstone tyckes icke erfarenheten visa just någon början dertill. — Lika så serna som man vill bibehålla statsskogar för att undandraga dem den enskildes vanskötsel och ställa dem under en från Evois utgången forststyrelses mera rationela behandling, likaså gerna kunde man vilja upphöra med kronojordens skatteförsäljning och utarrendering för att ställa den under omvårdnad af en i Mustiala utbildad agronomkår. Staden och Länet. M DA sal SAAA AA.