gen åtskIU)des, taåttade den tio beslut, hII. ka meddelas i ,,Journal des Economistes och hvilka vi återgifva efter D. A., så lydande: ,De naturliga olikheter, som åtskilja de båda könen, kunna på intet sätt grunda er skilnad mellan män och qvinnor i afseende på rättigheter, lika så litet som en sådar skilnad kan stödjas på olikheter i kast eller färg. Hvarje menskligt väsende, af hvad ursprung, färg eller kön det än är, eger en oafvislig rätt att fritt utöfva sin förmåga inom moralens och rättens gränser, att beträda alla de banor i lifvet och eftertrakta alla de anställningar, som samhället öppnar för sina medlemmars verksamhet. Då församlingen med afseende på genomförandet af den stora grundsatsen, likhet i rättigheter, ännu blott i förbigående berört frågan om qvinnornas politiska frigörande, vill den suspendera sitt omdöme om qvinnans omedelbara deltagande i det offentliga lifvet och om medlen och sättet att i sinom tid genomföra denna reform. Detta suspenderande sträckes likväl endast till de egentligen offentliga angelägenheterna. Bland öfriga sysselsättningar finnas några, i hvilka qvinnans mellankomst synes i samhällets intresse i hög grad önskvärd. En sådan är utöfvandet af läkareverksamheten, isynnerhet i qvinnooch barnsjukdomar. Ett mera utsträckt begagnande af qvinnor vid den första undervisningen, i likhet med hvad som eger rum i Nordamerika i det vidsträcktaste omfång och med obestridlig nytta, skulle likaledes blifva mycket fördelaktigt. Likhet i rättigheter medför likhet i pligter. I ett demokratiskt samhälle är arbetet en af de första pligterna. Likasom arbetet för hvarje menskligt väsende är ett vilkor fär att kunna uppehålla lifvet, så är det också ett skydd för dess värdighet och : oberoende. Det fria arbetet nedsätter ingen. Att arbetet skulle medföra förlust af rättigheter, är en tanke från en försvunnen tid; den passar icke för ett samhälle, hvarest jemlikheten är införd och hvarest med rätten att lefva följer pligten att arbeta. Det arbete, som alla, män och qvinnor, äro skyldiga samhället, är icke uteslutande det lönande arbetet, det, som lemnar det dagliga brödet. Hvarje sysselsättning, som är nyttig, är arbete. Det nyttigaste arbetet, sedt från den serskilda individens sida, är det arbete, som serskildt passar för hans fallenhet, och framför allt det arbete, som icke kan uträttas af någon annan utan skada för samhället. Den qvinna, som egnar sin tid och sina krafter åt att uppfylla en makas och en moders pligter, denna qvinna arbetar i detta ords ädlaste betydelse och på samma gång på det mest fruktbärande sätt. Hvarje sysselsättning, som hindrar henne i detta arbete, är ett verkligt samhällsondt. I ett verkligt sundt samhälle, hvarest det ogifta ståndet vid en mera framskriden ålder är ett sällsynt undantag, hvarest: familjerna äro talrika och arbeta församma mål, och hvarest uppfostran i hemmet eger rum, skall detta arbete i hemmet, som naturen företrädesvis tilldelar qvinnan, emedan ingen annan kan utföra det så väl som bon, vara fullkomligt tillräckligt att upptaga hennes tid och låta henne uppfylla sin samfundspligt att arbeta; på samma gång skall mannens dagliga arbete, friare och bättre betaldt, vara tillräckligt att tillfredsställa hans och hans familjs materiella behof. Detta skulle vara en god delning af arbetet. Församlingen uttalar, att ett samfundstillstånd, som motarbetar denna naturliga och förnuftiga delning af arbetet mellan man och hustru, i hvilket hemmet icke kan upptaga hustruns tid och i hvilket mannen icke kan underhålla sin familj, är ett sjukt och oregelmessigt tillstånd, mot hvilket alla män med hjerta och alla rättsinnige böra kämpa. I ett bättre ordnadt samhälle, ett sådant, hvars grunddrag här ofvan blifvit framställda, skulle äfven det nu så betydliga antalet förminskas af ogifta fullmyndiga qvinnor, som äro mödrar, af öfvergifna qvinnor och af enkor, hvilka alla äro nödsakade att genom betaldt arbete sörja för sitt uppehälle, ja understundom för en hel familjs. Församlingen kan icke nog djupt beklaga ett sådant tillstånd, och den uttaJar den förhoppning, att alla vänner af framåtskridandet skola förena sina ansträngningar för att åstådkomma en grundlig förändring deri. Intills detta sker, är en aflönad verksamhet, arbetet för dagligt bröd, nödvändigt för flera millioner franska qvinnor. Ingenting berättigar atttro, att denna nödvändighet någonsin kan eller bör upphöra för alla. Den är under nuvarande förhållanden en af de bårdaste nödvändigheter. De qvinnors ställning, hvilka äro nödgade att arbeta för dagligt bröd, är oändligt sämre än de arbetande männens ställning: Arbetets inskränkthet, den alltför ringa aflöningen, arbetets ringare natur och de moraliska vilkor, under hvilka det försiggår, förkorta många arbeterskors lif, döma några till de hårdaste försakelser och drifva andra till förnedring. Församlingen uttalar, att man för hvarje pris måtte göra ett slut på denna fara; samhällets ekonomi och den offentliga moralen, förnuftet, och menskligheten fordra ovilkorligen en förbättring i den arbetande qvinnans ställning, hennes frigörande från den moraliska och materiella