Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 oktober 1868, sida 1

det han ofrivilligt riktade sin blick mot len södra delen af den gränslösa steppen. — Iar ni sett något spår efter dem, amigo? frågade Diego. Den gamle svarade ej, men den blick ban gaf sin följeslagare förrådde mera än han kanske ville uttala. — Nå? — Ni har något på hjertat, sade Diego. — Tror ni att jag inte menar ärligt? — Ärligt? — Det är ett mångtydigt ord i vår tid, brummade gubben för sig sjelf. — Ärligt menar också don Manuel — åtminstone efter hvad han säger. Ärligtl menar officeren, hvilken släpar den arma flickan med sig som fånge, — ärligt på sitt sätt mena också Unitarierna, — om man äfven inte bör yttra det öfverallt, och ärligt mena sjelfva de fördömda indianerna; ärligt nemligen i att röfva och stjäla, hvarvid de inte göra sig det minsta samvete af att drifva bort våra hjordar. Det är ett underligt ord och kan begagnas på alla möjliga sätt. — Således som fånge? utropade Diego, som häruti fann en bekräftelse på värdens utsago. — Spela inte så öfverraskad, sade den gamle torrt. — Om ni inte redan förut hade vetat det, hvarför tryckte ni då i smyg en pappersbit i flickans hand i går qväll? Bah, besvära er inte; om jag ville förråda er, så hade det skett för längesedan. Af mig har ni ingenting att frukta— Äfven ingenting att hoppas, ronyehn 0? sade den ungo mannen hastigt, oc hans blick riktades stadigt på den gamles sträfva, väderbitna drag, hvilka ut