Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 oktober 1868, sida 1

Den gamle tycktes ämna rida ut på steppen. Derborta, på andra sidan om gatan, stod hans häst bunden, och han klef just med försigtiga, oviga steg bort mot honom, i det han släpade på ett par ofantliga sporrar, som voro hängande vid hans hälar. Den gamle karlen gick som vore han lam i alla leder och knappt förmådde flytta en fot framför den andra, men så snart han med venstra handen hade fattat tag i.tyglarne och manen på sin eldiga häst, blef han straxt en annan menniska. Han rätade ut sin kropp, hufrudet höjdes, ögonen blixtrade, och knappt hade han lossat hästen, förrän han med ett enda språng kastade sig i sadeln. Det raska djuret kände den manande schenkeltryckningen, reste sig på bakbenen, och i nästa ögonblick ilade häst och ryttare utför gatan, då den gamles blick träffade den unge fremlingen, och nästan ofrivilligt grep han fastare i tyglarne. Men don Diego önskade ej något samtal med honom här, hvarför han äfven gick till sin häst, nickade åt den gamle, svingade sig upp i sadeln och sprängde raskt åt det håll, som han förut hade sett att den gamle gauchon ämnade taga. Den sistnämnde var äfven snart bredvid honom och utropade, i det han höll sig vid hans sida: — Redan färdig, sennor? — Jag tror det ligger i blodet hos oss alla, att vi inte ha någon rast eller ro. Men om 3 2 änna vi doc au mdte kunna 8e got, så Kär att en fara hotar 0SS Uv.— Hvilken fara kunde hota oss nu: sade Diego, som såg den gamles blick fas iktad på sig. —— 105 Indios, sade den gamle dystert